Vänner

Dehär med vännaer tycker jag alltid varit en så inväcklad sak.

Man ser på andra somatt dom alla har så många såndäna riktigt bra vänner, som dom kan ligga en hel natt och bara prata med eller prata i telefon i timmar med, som alltid finns där och aldrig att dom skulle vara oense eller var trötta på varann. Egentligen tor jag inte att sanningen är så, det är nog ganska få som har såna vänner. Eller? Själv ser jag inte mej som en utan vänner men inte heller som nån med massor av såndäna jättebra vänner, har väl mer bekanta och riktigt få såndäna som jag känner att jag faktist skulle kunna gå till då jag är helt på botten och behöver en riktig vän att prata med. Prata i telefon hatar jag annars också så att jag skulle prata i telefon med en vän är nog ovanligt.

Såhär när man flyttar till ett helt nytt ställe är det ju såklart ennu lite svårare, det tar ju en tid att bygga upp dendär vänsakpen, eller först skall man ju hitta såna personer som man känner sej bekväm med och är liksinnade, så ska ju dom tycka om en också och så ska man våga lite tränga sej på (vilket jag inte är så bra på)

Sen är jag nog också så dålig på att seja åt mina vänner att jag uppskattar dom, är inte den som skickar hjärtan och kramar åt mina vänner, det känns inte naturligt och då är jag hellre utan att göra det. På samma gång vill jag ju inte att mina vänner ska tro att jag inte uppskattar deras vänskap för det gör ja, vänner är viktiga!

Jag har nog nånstans nåt slags "sår" när det gäller vänner också, har väldigt svårt att tro att någon ska villa vara vän med mej och visar den att den vill vara min vän har jag svårt att lita på att den verkligen hålls där och inte vänder ryggen till. Dehär e faktist ganska jobbigt och leder ofta till att det är jag som slutar hålla kontakt direkt som jag får ett lite heller trött eller ointresserat svar, då tänker jag att "jag ska inte störa och vara i vägen om inte personen har intresse att vara med mej" fast sanningen kanske är att den bara var trött eller upptagen med nånting annat, eller att jag missförstått situationen.

Jag har aldrig varit en person som har en bästis utan en med många vänner istället har jag alltid sakt men egentligen är jag ju dendär tråkiga "min man är min bästa vän" personen, eller tråkigt är det väl inte, tråkigt tycker väl dom som inte har ett så bra band mellan sin partner att det är. Jag kan iallafall seja att jag hittade min bästa vän år 2005 och sen dess har han varit min allra bästa vän. med honom kan jag prata hela natten och vi kan berätta allt åt varann (om nu inte nån då berättat nånting i förtroende och inte vill att man ska berätta det åt någon), prata i telefon i timmar, att jag aldrig skulle bli trött på honom eller oense med honom kan jag inte seja, alla har nog sina "kinan" då och då, men sålänge det handlar om att har du igen lämnat dina strumpor i soffan och går över på 5 min är det väl ganska okey? :D

Vet inte vart jag vill komma med dehär inlägget så väljer att sluta skriva nu. Hoppas alla ni som räknar er till mina vänner vet hur viktiga ni är! Fast vi kanske sällan träffas eller pratar finns vi ju där för varann endå, såna vänner är riktiga vänner, man kan vara ett år utan kontakt och endå vara lika bra vänner när man väl träffas :)