Dehär fick iallafall mina känslor att komma på ytan, första tanken var att vad skulle man göra om ens eget barn fick en så allvarlig sjukdom? Man skulle nog bli helt slukad av det och vara med barnet dygnet runt, visa sej stark för barnet och stötta men endå gråta dygnet runt, ja vet faktist int, kanske man inte skulle förstå att det faktist händer före det akuta är över, man skulle nog tro att man lever i nån slags dröm, en mardröm.
Sen kom tankarna som kommer nu och då, hur är det med alla dom fina starka barnen jag fick träffa på barnkliniken under mina månader där? Hur är det med flickan i cellgropen som fick sitta i sitt lilla tryckisolerade rum och få cellgifter, som var så sjuk men endå alltid bara log och var nöjd. Hur mår pojken som i alla sina 4 levnadsår bott på sjukhus, som sjukhusrummet var det enda han kunde kalla för hem men endå pratade om att bli läkare som stor och visste lika bra som personalen hur alla 4 slangar skulle tömmas och skötas. Och hur kunde föräldrarna se så starka ut?
Det är så konstigt dedär med sjuka barn, fast dom är små är dom så medvetna om vad som händer runt omkring, dom vet precis vad dom har och hur illa det är men endå har dom dendär kraften att leka och vara glada, visst, alltid är dom inte glada, självklart mår dom väldigt dåligt också, men som jag upplevde det var dom endå mästadels nöjda över det lilla, dom kunde uppskatta nuet på ett sätt nog ingen annan kan.
Önskar att varken jag själv eller nån i min närhet eller nån överhuvutaget ska måsta gå igenom något så hämskt som att få ett besked om att ens barn är sä väldigt sjukt att det faktist kan dö... Vill inte ens tänka på att det faktist är vanligare än vad man kan tänka sej, barn blir sjuka helatiden. Eller tanken att man själv skulle bli sjuk och inte kunna vara till stöd för sitt eget lilla barn som behöver en, det ska jag inte gå in på nu men tankarna börjar ju tvinna..
Nästa vecka pratas det om sömn, riktigt bra med ett lite lättsammare ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar