onsdag 19 augusti 2015

efter op

Mitt mående denhär gången efter operationen då?

Med charlie hade jag ju väldigt lite ont, tror det var chocken av hela förlossningen som gjorde att jag bara inte kännt, denhär gången har det varit betydligt värre men har endå fått höra att jag int haft så sjukt, eller klarat det bra eller vad man ska seja.

På uppvaket började jag få sjukt, då fick jag via kanylen nån starkare snabbvärkande värkmedicin som jag inte kännde att alls var bra, lindrade direkt för en kvart och sen var det lika illa igen.. När jag kom upp till bb bad jag därför om att få "dendär sprutan" som förra gången lindrade jättebra och länge, det blev igen lite sådär oklart va de nu va för spruta men tyckte dom tala om oxanest som är en slags morfinliknande medicin men nu när jag läste bipacksedeln på internet står det att man inte ska ta det om man ammar men det kan ju hända att det int har nån betydelse före mjölken stigit ordentligt. Det hjälpte iallafall bra och på kvällen fick jag stiga upp en sväng och kunde bra gå själv till vessan var jag fick lite hjälp med att byta "blöjan" och såå, att böja sej går ju lixom int riktigt i det skedet då det känns att allt ska rivas upp. Nästa morgon var det dags för första duschen och att bli av med alla slangar (kateter och kanyl). Efter det var jag på fötter på egen hand. Förutom sprutorna var det panadol och burana som gällde och dom tar jag ennu också morgon och kväll. Andra morgonen kände jag att det känns ganska bra så bad om halva dosen värkmedicin och till lunch som jag tidigare kännt att jag behöver påfyllning kändes det ennu riktigt bra, dessutom började jag känna att nej nu vill jag hem, visste att min familj och marcus och charlie var här hemma och med en besökstid på en timme om dagen kändes det bara onödigt att sitta där i dendär hårda sängen så bad om att få åka hem, barnmorskan jag pratade med menade att hon rekommenderar att jag sku ta chansen att vila nu när jag kan men att hon bra förstår mej och att dom självklart inte håller mej kvar om jag vill hem men att jag isåfall dom närmasta dagarna inte får göra nånting alls utan hållas på soffan och bli oppassad med dynor och choko (vilket jag absolut int har nånting emot). Till middagstid var allt klart för hemfärd och marcus kom och hämta mej.
Annars klarade jag värken bra hemma men eftervärkarna var ganska häftiga, ettpar värkar som kom trodde jag att allt skulle spricka inne i magen och tårarna kom riktigt fram, första gången jag fick se charlie bli riktigt rädd, stackarn börja gråta när han såg mej men som tur gick det ju snabbt över. Efter det har det blivit bättre och bättre men visst är det sjukt ennu.
Själva såter ser jättebra ut, det är skärt så breve det gamla ärret att man inte urskiljer att det är 2 olika, det lär ska vara kortare än det gamla men det har jag själv svårt att urkilja åtminståne ennu.

Mycky text och kanske ganska ointressant för den icke vård intresserade, själv tycker jag ju att sånhänt är intressant, troligen bara p.g.a. min utbildning.. men man läser väl om man är intresserad :)

Mor och dotter, sku man int veta sku man no int tro att det är vår flicka, så helt annan färg men jag tycker hon liknar mycket mommo sin, så generna måst väl komma därifrån då :)


Så fina blommor fick hon :)

En liten tutare med en allt för stor nyckelpigmössa :)

2 kommentarer:

  1. Du måste nog ha jätte hög smärttröskel när du kunde komma hem så tidigt. De skulle din mamma nog inte ha klarat av.
    H. En stolt mamma/mommo till världens sötaste barn. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. å ja som tycker att ja får sjukt av minsta lilla nässla... :P

      Radera