Tänkte dela med mej av lite tankar som funnits i huvet på sistone när det gäller en såhär stor förändring som att vara gravid och vara påväg att bli mamma, eller räknas man redan som mamma i nån grad? Känns iallafall konstigt att skriva både ordet mamma och syfta på sej själv och också att skriva ordet gravid, är nog inte riktigt van ennu, har vel inte riktigt själv heller förstått det ennu. Iallafall började vår resa i höstas, skulle det ha varit i oktober jag föreslog åt marcus att vi skulle sluta med preventivmedel och fick ett såndänt typiskt "marcus svar" att jaa de e ju no ganska dyrt me domdär p-ringana att kanske vi sku spara lite på att sluta... (då vet han ju no hurdan ja e... har redan shoppa en hel del...) Vi var båda inställda på att det kan ta tid, man har ju hört om så många som haft svårt att få barn, och jag kan seja att jag var jätte spänd och rädd på att går det eller går det inte, så när det sen lyckades bara efter 3 månaders försök var vi nog båda ganska lättade och förvånade över hur lätt det gick för oss. Många har en sån självklar tanke att det är bara att sluta med preventivmedel men när man sen började läsa på saken är det helt normalt att behöva försöka i 1/2-1 år när man är i 20 årsåldern.
Iallafall, där i början av januari for jag på jobb och spydde för första gången, åkte hem för visste ju inte vad det var, mådde bra igen efter en stund och tänkte kan det vara så, men vågade inte endå helt tro på saken så nästa dag åkte jag till apoteket och köpte test och kunde inte hålla mej så tog testet där på apotekets toa. Och direkt dök där upp ett +, ringde till marcus och berättade, han förstod nog inte riktigt att det var sant. Sen ringde jag till mamma, hon visste ju att jag åkt och köpt testet, hon ringde ju såklart direkt till pappa som sen direkt ringde och grattade. På kvällen ringde marcus till sin familj och berättade och alla blev glada. Jag åkte och köpte en tårta och när marcus slutade jobbet åkte vi till famo och fafa och firade, vi var ju inte de bästa på att hålla det hemligt int...
Efter det fortsatte illamåendet tills sådär för en vecka sedan visste ju att man kan må illa och så men hade endå haft en tanke om att det är rosa moln att vara gravid, då hade jag ju inte tänkt att man faktist får leva ett liv som förut fast med en mycket lång baksmälla för det är ungefär så det har varit sen januari, en ca.2 månader lång baksmälla, många gånger har jag nog haft tanken att kanske det inte är nånting för mej dethär med att vara gravid när jag spytt eller inte fått i mej annat än kakao men nu när "baksmällan" bara är nån timme nu och då om jag råkar känna nån lukt eller så känns det mycket bättre och jag kan börja njuta av att vara gravid. Och sen dethär med alla känslor, visste inte att man t.ex. kunde bli så lättad över att få stiga av bussen när man mått illa i 2 timmar och inte fått röra på sej att man börjar gråta och inte kan sluta, eller alla drömmar om älgar och flygplan och allt möjligt konstigt. Kan ju seja att som kvinna märker man ju tydligt direkt hur det händer saker i kroppen och endå har man svårt att förstå att det faktist är sant, int undra på att männen inte hänger med riktigt, fast endå tycker jag att marcus varit jätte duktig och dom dagarna som jag bara legat på soffan och mått illa av allt och inget har han faktist försökt göra allt föratt jag skall må bättre.
Och det är jag säker på att en bättre pappa kan nog inte ett barn få :)
Har iallafall fått lära mej en hel del under det här här årets början, har ju redan nu fått en känsla att det finns nånting som är mycket viktigare än jag själv i mitt liv, nånting helt otroligt som 2 människor kan skapa, av 2 små celler som börjar dela sej sådär bara och bildar alla delar en människa behöver på bara några veckor och sen lyckas utveckla domhär delarna sakta så dom fungerar utanför magen självständigt också. Att nånting faktist växer där inne fast man ennu inte känner rörelser eller nånting men man vet endå att det finns där och simmar omkrig.
Nu blev det en lång text som nog få orkar läsa och då är dethär bara några tankar av alla 10000 som farit runt i hudet.
En bild på mamma pappa och jag då jag var en riktigt liten en. Undrar vem hon eller han kommer likna :)
Rolit o intressant att få läsa om dina tankar o allt om graviditeten. :) tänkt faktist fråga om de, men hoppades på att få läsa ett inlägg om de. Hur ha du lyckats hålla dej här på bloggen, utan att direkt skriva att du e gravid? Själv sku ja ha haft svårt att vara tyst. :D men grattis igen, e jätteglad för er skull! Ja o Janne gratulerar er båda! :)
SvaraRaderaInt ha de vari lätt men ville nu först vänta ut värsta risktiden, fast dom nu sa ren då v.9 på första ultra att allt så bra ut å då e egentligen risktiden över... Men tänkt att tills vi får foto ska ja no hålla mej :) ska no försöka skriva om allt, svårt att få allt ti ord bara, de e så mycky som snurrar runt i hjärnan :p
RaderaMåst no ha vari svårt att hålla de för sig själv ;) o om du int kan få allt ti ord, kan du laga en videoblogg. ;)
RaderaJepp, fast på jobbe måste ja ju berätta eftersom ja int allti vari så efektiv å spendera en hel del tid på vessan :p så de hjälpt no att få prata ut om de där :) nån videoblogg blir de INT! :D
RaderaGrattis Ida ! Västa babyboomen pågångs :)
SvaraRaderaTack! Å grattis ti er också! Faktist jätte jättemånga som ska få barn nu! :)
RaderaHej,
RaderaHittade fram till din blogg o. Kom ihåg att jag läste av er London-resa nångong, så tänkte jag att kanske du skriver av din vänta här o. :)
Det var roligt o läsa dina tankar o märka att det kunde av en del nästan vara mina egna ord. Från det när ni har börjat planera saken till det hur det fick början.
Jag lämnade preventivsmedlen bort i augusti men på grund av det att jag var sjuk i höstas o hade starka mediciner fick vi flytta lite framåt försöken, men i två monader från det vi börja fick vi goda nyheter just före julen. O om det kan vara svårt då man är 20 så blir det nog inte lättare när man är 30, så vi kan nog säga vi var överraskade när testen var positiv.
På mellandagarna på vägen till arbetet börja jag må illa men kunde inte genast räkna 1+1 ihop. Men på kvällen när det lättade med samma när det kom ut o börja äta som inte ha sett mat i flera dagar, förstode jag att det var ingen magsjuka.
Vi höll hemligheten till vecka tolv, då vi hade första ultran, före vi berätta nån. Fast testen var positiv kunde man inte tro det var sant före man så den lilla där på riktigt. Lätt var det ju inte o hålla det men det lyckades. Visste inte ni hade ultran redan vecka nio. Därför vågade jag inte köpa nån gåva ännu till kalaset, när jag hade sån känsla själv att man inte kan köpa något före det. :)
Både det att man är gravid o ska bli kallad mamma känns ännu främmande till mig o, men kanske det ännu känns naturligt nån dag! :D
Har nya steg i min graviditet i dag. Det börja vecka 17 idag o har första gången mammabyxor på. Ska på konsert i kväll så tänkte jag att jag klarar bäst utan att springa på toan mitt i konserten med de här byxorna!
De va ju ganska på pricken lika då :p men de e svårt dedär me mammabyxor tycker ja, köpte själv ettpar redan bara föratt ha den dagen int dom vanliga mer går (här e ju allt sånt så dyrt så passa på å beställa från internet) men sku nästan redan ha lust att använda dom, tycker att allt som int e mjukt känns så hårt mot magen..
RaderaGrattis! Ni ska verkligen vara tacksamma för att ni fick gåvan att "bli föräldrar" så där snabbt. Roligt att du delar med dig om graviditeten och tankar om allt det innebär. h. En som försökt i 8månader.
SvaraRaderavi e värkligen jätte glada me tanke på att de faktist e sååå vanlit att måsta försöka å försöka, kan bara tänka hur mycky de måst ta på psyke... Hoppas ni också lyckas snart! :)
Radera