Från 1 till 2

Man har fått höra så olika, en sejer att 2 är samma som en annan att det är lika stort steg från 0 till 1 som 2 till 2 och nu ska jag berätta hur det känns för mej, just nu.

Under graviditeten kom ibland känslan att vad har vi nu ställt till med, just när charlie börjar bli lite självständigare och jag och marcus igen börjar hitta dendär gemensamma tiden ska det börjas om pånytt på samma gång som jag självklart väntade så på att få träffa dendär lilla inne i magen.

Så kom hon, första veckorna gick ju där med att sova och amma, marcus var hemma och allt flöt på, sen small verkligheten till för charlie och det blev riktigt jobbigt, jag som int ens sku ha fått lyfta var ju bara tvungen när han kom flygandes och sku mosa sin syster, ibland var jag jätterädd att de påriktigt sku hända någo värre med henne för fast man hur vaktade och försökte hände allt så fort och ofta oförutsägbart för ofta sku det ju nog kramas och paijas också. 

Gradvis lugnade det ner sej och nu händer det väldigt sällan att nån gör illa åt den andra med flit, bara sådär 5 gånger till dagen :D nää.. Nu är väl det värsta att charlie inte riktigt kommer ihåg att hon inte ennu kan stå och gå och kan komma och ta loss händerna när hon stöder och då faller hon ju. En bra period är vi i nu iallafall.

Ibland kan jag tycka att det är enkalre med 2 än 1, kanske det beror mäst på deras personligheter, charlie som var så tidig med klättrande och som just i den åldern alissa nu är i var väldigt krävande på det viset att man verkligen int kunde vända blicken en sekund medan alissa är mer försiktig (många som ser henne fara runt sku nog skratta åt ordet försiktig) fast hon far runt som en virvelvind slår hon sej int på samma sätt, följer mycky efter mej eller charlie på dagarna och klarar sej, kan också jättebra sitta och pyssla med nånting själv. 

Det som med 2 är jobbigt känner jag att är kvällarna, dom som tidigare varit min och marcus tid går nu åt till att natta, en nattning påmann och lyckas båda bra kanske vi orkar fixa lite kvällsmål, titta 1/2 timme på tv tills ena somnar på soffan och andra går i säng, jaa det är nog föhållande som fått ta den största smällen när det gäller ett till barn, men nånting vi fått lära oss, allting är övergående, handlar det sen om graviditetsbesvär, trotsåldrar, nerkisande, bålig aptit, det går över bara man tar ett djupt andetag och går igenom det och försöker att lite njuta på samma gång!

Mina två små <3 just nu är dom väldigt snälla mot varann, charlie beskyddar alissa allt vad han kan och alissa skrattar så hon tappar andan när hon tittar på charlie <3 dom är definitivt båda två mina största "avlastare" när det gäller vardagen, både det att jag får så mycky ut av att se på dom och den kärlek dom tillför i livet och att dom verkligen har glädje av varann.