tisdag 7 mars 2017

sockersött

Dags för ett sockerinlägg då, socker och barn, har länge tänkt skriva mina tankar men skjutit upp och skjutit upp, det är ett känsligt och laddat och aktuellt ämne.

Förut var min åsikt "hur farligt kan det vara?", sen lämnade jag själv bort sockret i hopp om att gå ner i vikt och kände skillnaden, började läsa på och se det från en annan vinkel. Nu gör jag mitt bästa för att hålla mej och barnen borta från sockret.
Det jag i min egen kropp märkte var humöret, tankarna, känslorna. Eller speciellt märker jag nu om jag äter socker, vi sejer att jag tar valet att äta en tårtbit, jag äter den med gott samvete, jag vet att en tårtbit tar inte livet av mej eller puff gör mej 20kg större, endå får jag en nedstämdhet i kroppen, jag blir lässen, gråtig, jag kan inte styra mina tankar som jag vill, dom tar över och kommer nån sen och sejer nånting på fel sätt, med fel ton eller kritiskt faller jag enda ner till nedersta våningen. Efter dehär bestämmer jag mej igen för att nej, socker passar inte mej och efter senast 2 dygn är dom känslorna borta. Endå sejer jag ibland åt mej själv att "jamen ät bara de e ju gott" lägger nån det under näsan på mej är det oftast kört, ett nej är för svårt, och så får jag än en gång ångra mej, för det är intens gott det är ett BEROENDE. Dehär blir ju bättre och bättre, jag jobbar på nejet och det blir bättre och bättre och skillnaden från ska vi seja två år tibax är enorm, det är jag stolt över!

Mitt största argument för att lämna bort sockret är just det psykiska, det är psyket som definierar vår hälsa för oss själva, känner jag mej frisk mår jag bra. Sen att det har massor av fysiska biverkningar råder det ju ingen tvivel på, allt från canserframkallande till fetma.

Barnen då? Charlie började vi med inga begränsningar, "måtta" som vi kallade det. Skillnaden jag ser efter att vi lämnat bort allt vardagligt socker (på kalas får dom, mäst föratt jag inte vill att dom ska behöva sitta där utan nånting medan alla andra äter och finns det nånting saltigt eller frukt att välja mellan får dom av det och så en liten bit sött) är enorm! Han som vi förut ofta fick lirka i mat äter nu med god aptit, en sån mängd så han blir mätt, han har alltid varit intresserad av att smaka på olika saker och det fortsätter. För att sluta med sockret har vi ju fått förklara varför, han är väldigt förståndig (som jag tror barn i allmänhet är om vi ställer passliga krav och låter dom vara det) och förstår och är intresserad av att veta vad det är han äter. Vi förklarar att maten gör oss starka, pigga, glada medan sockret gör oss trötta, lessna och gnälliga, vi pratar aldri om att sockret gör oss feta och därför ska vi undvika det, jag vill inte lära barnen att det att vara fet på någovis är mindre värt, det är inte lätt, fetman är ett stort problem och det är så många som verkligen kämpar.
Jag har märkt att charlie blivit mycket medgörligare, lugnare, förstående, tryggare i sej själv, på bättre humör, mindre gråtig listan kan göras lång. Visst har han också vuxit och blivit äldre och förståndigare under tiden men jag kopplar humöret till sockret. Nu efter kalas är det katastrof, han är arg, trött, gråtig, efter senaste barnkalaset och han kom hem med sin fiskdampåse och skrek och härjade av ingenting slängde jag ut påsen från fönstret. Delvis föratt lägga grånsen åt honom delvis för mitt egna samvete och besvikelse.

Alissa har ju från början varit mer utan, delvis får vi tacka ägg och nötallergin för allt köpt innehåller spår av nåndera och delvis är det ju vår sockerfria vardag, hon har nu lärt sej att socker är gott hon också men inte så som med charlie i hennes ålder då han kunde skrika efter kex hela middagen igenom och sist och slutligen inte äta nånting (känns hämskt att tänka i efterhand hur vi gjort mot honom men bestämt mej för att inte tänka tillbax och beskylla utan se det som bra att vi vaknat) Alissa tycker om mat, hon äter om hon är hungrig. Hon har ett jämnt humör. Visst om det finns glass eller choklad eller annat hon vet är gott pekar hon förståss och vill ha men ingen panik mer när det är utom synhåll.

Våra egna val kan vi ju styra, vi väljer vad vi köper hem, det som är skrämmande här tycker jag är livsmedelsverkets rekommendationer (sådär helt allmänt med många punkter) och det hurdana mängder socker det serveras på dagis. Jag förstår att vi förnekar vårt eget beroende, ett beroende är ett beroende och ett sockerberoende är ett svårt och djupt beroende men varför överföra det så direkt på våra barn, det är det stora problemet och framtidens stora problem och varför skall vi som insett dehär måsta dra i motvind mot alla domhär som inte insett?

Vill avsluta dehär med en tankeställare som hjälper mej att bestämma barnens portioner då det väl ska ätas socker. Äter barnet ett ät du då tre. Mår du bra av att smälla i dej 3 glass strutar på raden? Nähhä? (eller kanske du gör det om du är van med mycket socker men är du inte van kan jag lova att svaret är, näpp) Hur tror du då en liten liten kropp mår av en om int ganska lika?
Socker är ingen belöning, barnet tycker inte mer om dej för att du bjuder på socker, barnet är lika glad av att få vattenmelon eller bär eller en hälsosam version av glass eller vadsomhälst, det är inte sockret barnet blir glad av det är inställningen "nu ska vi fira nu ska vi äta nånting riiiiktit gott".

Och så ett enkelt gott tips som barnen äter lika gärna som glass eller tårta, vaniljskyr, vispgrädde, bär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar