Snarklådan

Dehär med sovande har jag funderat på mycket... Är själv lite tudelad med hur jag vill, å ena sidan vill jag att han ska sova i egen säng för att jag och marcus skall komma lite närmare varann, när Charlie sover med oss är det jag och Charlie som sover och så marcus på sidan om känns det som och det är ju inte så roligt.. Dessutom vet jag att lär jag inte honom nu att sova i egen säng har jag honom där och snutta på bröstet om nätterna i måånga år vilket säkert blir jobbigt i längden. Å andra sidan är det nånting i mej som sejer att han skall vara där fast i, tror faktist att det är menat från början att barn skallsova med sin mamma, om man tänker på alla djur också så sover ju ungarna med mamman och människan är nog inte annorlunda, nånting finns där i naturen som sejer att barnet skall vara nära, har nu inte barn sovit i mammans säng i alla tider? Känner också själv en viss oro när han inte ligger brevid, måste hela tiden stiga upp och kolla att han andas och har det passligt varmt och att han inte viftat täcket över ansiktet eller sparkat bort täcket, när han ligger brevid kan jag övervaka honom på ett annat sätt. Att jag skulle rulla över honom eller på nåt sätt mosa eller kväva honom ser jag nästan som en omöjlighet, har aldrig hört om någon som mosat sitt barn i sömnen, däremot har jag hört om barn som dött i sin egen säng eller vagn. Marcus däremot är orolig när han sover i vår säng, han har inte dedär instinkten att sova helt stilla när Charlie är i samma säng utan rullar runt som vanligt (så jag har alltid honom på min sida av sängen och inte emellan oss) så han har väl kanske svårt att förstå hur jag sover när han är brevi, han sejer att när han vaknar på nätterna måste han direkt kolla att Charlie andas och att jag inte har bröstet framför hans mun och näsa. Vi brukar ju somna båda två medans jag ammar och då brukar han antingen flytta huvet på mitt bröst och sova så eller så blir han och snuttar men jag är inte orolig att han inte skulle få luft, ser alltid till att lägga honom så att han har fritt bakom huvudet så han själv kan bestämma hur nära han har huvudet och så försöker jag lägga bröstet så det är så "utdraget" som möjligt lixom, om ni förstår? :D

Inatt har jag iallafall bestämt mej på att igen göra ett försök att få honom att sova i sin egen säng, förra försöket var lö-sön natt och det resulterade i att han sov väldigt oroligt och vaknade för att äta jätteofta, fick väl sova själv såndäna halv timmes stumpar, nu tycks han vara lugnare än då iallafall men vi får väl si hur det går :)

känner mej nästan elak när jag lägger honom i sin egna säng... Jag vet ju hur han tycker det är skönt att ligga riktigt nära och små bebbar behöver ju så mycket närhet, fast det får han ju hela dagarna men det känns ändå att jag inte riktigt räcker till att jag alltid skulle kunna ge liiite mer närhet och kärlek, marcus påstår att jag ger så mycket det går att ge men jag vill ju bara att han ska känna sej så trygg och älskad som det bara går! Nu skall nog jag också börja sova och inte ligga och tänka så mycket så jag orkar sjunga och grimasera mycket imorgon igen :)

Det börjar verkligen bara svårt att få bilder på honom så alla bilder är sånhäna suddiga i farten bilder, han hålls värkligen inte stilla, om han inte grimaserar och pratar så hela ansiktet rör sej sprattlar han med både armar och ben :p vi kommer att få jobb bara han börjar röra sej framåt själv!