känslor

Kunde nog aldrig tänka mej hur mycket känslor som kan fara runt i kroppen den första tiden med sitt egna lilla barn. Visst visste jag att det kan vara mycket känslor men tänkte väl att anting är det kärlek eller så blir man deprimerad. Hade inte kunnat tänka mej variationen på alla känslor som flyger omkring.

För mej har det varit lite olika perioder av känslor som sen flyter in i varann, från att få honom på börstet och känna en helt ny känsla av att få nånting så fint och helt eget, det var nog en känsla jag skulle kalla bara egen, att känna att man byggt en liten sak som är värd mer än man kan beskriva och nu har man äntligen fått den där, nästan en lite tom känsla på samma gång, visste nog inte riktigt vad jag skulle känna fast jag nog fick bandet direkt, på uppvaket böts det till en overklig känsla, allt var nog bara en dörm. Sen kom bubblan, bara ren lycka och kärlek allt var så perfekt. Fast tilomed kärleken är nånting jag inte känner igen, för det är en annan kategori av kärlek än den man känner för en partner. Sen steg febern och känslorna för rädsla på samma gång som förekelsen över att han faktist var jätteallvarligt sjuk (som jag insåg först sista dagarna av antibiotikan när en av läkarna gick igenom lite kort dagarna där och sa att det är den allvarligaste infektionen man kan få fast alla infektioner är farliga på en så liten) kom, på samma gång som vi ennu var inne i lyckobubblan. Dagen då mjölken steg blev ju alla känslor 100 gånger starkare dessutom och jag fick nog lite för mej att marcus varken ville ha mej eller Charlie, när jag sa det blev han ju självklart lessen för han hade ju inte gjort nånting för att jag skulle kunna tro så. Sen fick vi komma hem och det kom igen en känsla av tomhet, inga tider att passa mer med mediciner och läkare, där satt vi bara och undrade vad ska vi göra nu då. Rädslan över att tappa honom fanns ju där just i dom tiderna också, den har nu gått till stor del över. Efter det har det varit, känslor av kärlek, rädslor, otillräcklighet, förväntan, oro och allt i en enda röra men antar att det jämnar ut sej med tiden, alltid kommer det ju nog finnas mycket mer känslor i kroppen än förut men man lär väl sej att leva med dom :)

Just nu är jag inne i en sån känsla att jag känner att han kom ju så snabbt in i våra liv och kan ju faktist försvinna lika snabbt, då blir jag rädd och känner att jag vill ha honom i famnen hela tiden och umgås hela tiden på samma gång som jag känner mej otillräcklig och tycker att jag inte hinner vara tillräckligt med honom (fast jag är med honom dygnet runt) Dehär är nog en stor orsak till att han faktist får sova med oss, är så rädd för att vakna på natten och märka att han inte mer andas så vill ha honom där så jag kan ha koll på honom hela tiden. Börjar tillome gråta bara med att tänka på att jag har såna känslor och hoppas verkligen att dom snart skall gå över.

Försöker endå tänka att alla känslor finns där föratt man kanske behöver gå igenom dom för att bearbeta allt det nya, dom betyder bara att man älskar sitt barn och då är ju allt som det ska vara. :)