Oro

Det är nog sant dedär att man inte vet vad oro är förrän man fått barn. Under graviditeten fick man känna av den och nu när man faktist har här sin skatt som är den finaste lilla varelse man månsin sett som nog alla föräldrar känner om sina barn fortsätter oron. Just nu är min allra största rädsla och oro att han skulle tappas i golv. Det skulle vara något fruktansvärt! Har aldrig hört om ett barn som tappats i golv men det känns somatt det är så lätthänt, han är ju så liten. Håller alltid i honom hårt hårt och när någon annan har honom i famnen och går med honom håller jag andan. Vet inte hur jag skall samla mod till mej för att gå med honom i trappan! Det är ingen större tröst heller att veta att denhär oron är bara början, undrar nog vad man utsatt sej själv för, men sen när han ligger där på bröstet och tittar och grimaserar och tillslut sommar så rofyllt tänker man att man nog aldrig känt nånting lika fint och aldrig kunnat ana att man skulle kunna känna en sån känsla man då känner, kan inte förklara den riktigt ens, en sån otroligt bra och rogivande känsla :)