24.9.2013 07.08

Ligger här och myser med vårt lilla mirakel nu, en liten filur som gav nog natten i våra liv vi varit mäst rädda men också natten med den största lyckan, eller morgonen med den största lyckan :) 

ska skriva en förlossningsberättelse bara vi lite landat men kan berätta att vi alla mår bra nu vilket är det viktigaste :) 

sådär kortfattat var förlossningen ganska snabb för en förstföderska, men inte någo för snabb ändå, allt gick bra enda tills jag var fullt öppen och det var dags att krysta, då sa det stopp p.g.a. för litet bäcken, trots att vi röntgat det och tillslut kallades läkare på plats som kom fram till att vi är tvungna att göra akut kejsarsnitt, från dethär och framåt var nog det mäst plågsamma för min del på hela förlossningen, det gick ju snabbt men alla som fött barn och har kraftiga krystvärkar kan nog tänka sej hur det känns att bli tillsagd att inte få krysta då och samtidigt veta att ens lilla skatt inte mår bra, var nog inte så mycket med under denhär tiden utan låg nog mäst bara och skrek rakt ut i luften medans läkare efter läkare efter operationssköterskor presenterade sej och berättade vad deras uppgift var, vi kom ner till operationssalen och dom lägger i spinal bedövning åt mej, att hållas i ställningen som krävdes var inte det skönaste och jag vet inte hur många där var som höll i mej för att läkaren snabbt skulle få i den men kan nu räkna till 4, men det gick fort, efter det här sjunker bebbens redan försvagade hjärtljud ennu mer, och dom börjar ge medicin efter medicin i kanylen i min hand, senare fick jag veta att också jag inte mått så bra, mitt bldtryck sjönk väldigt lågt. Vid det här skedet ser jag narkosläkaren visa med handen åt resten att nu fart på och några sekunder efter hör jag opererande läkaren seja att nu måste hon få ut honom och vi hinner inte förbereda mer så medans hon började skära fick 2st andra börja lägga upp skynket mellan magen och mej och marcus, ettpar minuter senare hör vi ett litet gnyl och sen ett lite starkare skrik, bebben mår bra direkt som han kommer ut, lite blå bara och vilken lättnad :)

Dehär var nu en snabbt berättad version av det som blev i minnet bäst men ska skriva en lite mer omafattande förlossningsberättelse om allt från första värken tills förlossningen är klar men set sen när också jag själv har mer på det klara vad som hänt för det var mycket som hände under domhär timmarna. 

Vill iallafall seja att trots allt som inte gick enligt planerna var dethär nog något jättefint, tror knappast jag nånsin mer kommer göra ett försök till vaginal förlossning eftersom han ju inte ens var så stor och ändå inte rymdes ut men är stolt över mej själv att jag klarade det såhär långt, en av förlossningsbarnmorskorna var in och pratade ikväll och sa att jag måste vara en enormt positiv och stark person med tanke på mitt arbetande under förlossningen och min inställning till hur allt gick nu såhär bara några timmar efter, tog nog lite åt mej av det berömmet och kände att det jag tidigare trott att jag var lite pitu som bara skrek mot slutet inte var så farligt, för man kan inte reagera annorlunda.

                 

                   Vår lilla skatt, 3760g och 51cm <3

                

Blombud kom det också efter att jag kommit till avdelningen, marcus mamma och syster hade skickat en så fin bukett åt bebben :) dessutom var min famo och fafa och hälsade på bebben en stund, tills han blev hungrig och arg :p en hungrig typ vi fått <3