När rummen krymper

Huset har nog aldrig känts så litet som ikväll, fick riktigt ångest över att bara sitta hemma och inte vara till nån nytta. Marcus hade som vanligt somnat på soffan och jag fick absolut inget liv i honom och kände mej bara ensammast i världen. Måste bara ut från huset så gick ner till hamnen och satt där på bryggan i nästan en timme och bara satt.. En del av ångesten blåste faktist iväg ut nånstans i havet som tur var för var mycket lugnare på vägen tillbaks, tills jag kom hem och marcus nog inte ens hade märkt att jag varit borta.. Då kom dendär känslan igen att inte vara till någon nytta.. Sen blev jag i sin tur stressad över att jag inte kan vara såhär när bebben kommer, bebben får inte komma ennu, för just nu är inte mamman dens redo. Men hur skall jag då komma ur dehär och bli redo? Mår bra dom dagarna jag varit i farten och gjort nånting men får tillbax som ett slag sammandragningarna som sejer att jag måste ta det lugnt ennu minst 2 veckor, dom dagarna igen som jag lyssnar på kroppen och läkarn och är hemma och tar det lugnt kommer ett annat slags slag och då är det i form av ångest. Ingendera är lixom bra, måste ju ta det lugnt för att bebben skall hållas inne och få en bra start men hur bra start är det nu sen med en färdigt helt slutkörd och ångestfylld mamma.. Får bara konstatera att jag är en person som behöver göra ett jobb där jag vet att jag är till nytta och får det bekräftat, är absolut ingen person som kan sitta vecka efter vecka hemma till ingen nytta alls, så starkt är inte mitt psyke.