Liv och död

Tänkt skriva om nånting djupt som dyker upp i huvet nog på dom flesta ibland, speciellt då det händer hämska saker. Nämligen liv och död, fick lära mej på barnkliniken att "alla har rätt till att dö" oberoende ålder, men varför e de så svårt att acceptera? Det var min handledare som sa att ibland händer det saker i livet som gör att det är bäst att få dö för annars skulle det bli en lång pina och då skall man få ha en rätt till att få dö, för det är det som är bäst för personen. Men varför händer då domdär sakerna? Varför får man sjukdomar eller hamnar i olyckor? Döden hos gamla människor har jag lärt mej att se som en mer fin sak, när en människa fått leva märmare 100 år och själv tycker att nu är jag klar med livet och sen lugnt och tryggt får dö, det är den döden jag fått komma mära i jobbet och den döden är oftast fin, lugn och smärtfri, men dehär med unga människor som dör det är nog nånting man aldrig kan lära sej att acceptera. Att någon högre kraft bara bestämmer sej för att avsluta liv som är helt på hälft. Har själv haft turen att inte mista någon nära förrän dom faktist varit gamla och klara med sina liv, ändå är det ju en sorg, men hur kommer personer som mister någon nära ung person vidare? Personer som mister ett barn, en förälder, en nära vän, ett syskon jaa vilken nära person somhälst. fick just veta att en alldeles för ung person hamnat dö idag här alldeles för nära och fast man bara träffat personen en enda gång och inte ens kan kalla personen för bekant tar det ändå känslorna upp till ytan och man börjar fundera över livet och på alla anhöriga och bara önskar dom tid och krafter för att sörja och hoppas dom nångång kan komma vidare på nåt sätt och komma ur den värsta sorgen, ut ur sorgen helt har jag svårt att tro att nån som mister nån nära kan komma, men iallafall krafter och mod att fortsätta med livet när det är tid för det.