namn

Fast vi ennu inte funderar på att skaffa en till kan jag endå inte vara utan att fundera namn :P Fast idag blev nog min fafa lite lurad då vi pratade brunntömningskostnader och vad man skulle spara med att skaffa reningsverk då marcus sa att sen när vi är 4 blir det ju dubbelt upp med den kostnaden, han trodde ju såklart att Marcus försa sej och att vi skulle få en till fast han bara sa det som ett exempel..

Har iallafall funderat vad det finns för fina namn som passar ihop med Charlie, har nu kommit på ett fint flicknamn, nämligen Lillie, det låter presic som Charlies lillasyster, Charlie och Lillie. Nåt till pojknamn som skulle passa ihop har jag ennu inte hittat.

Kan man annars känna på sej före man är gravid över vad man får till nästa, knappast, men har på känn att jag blir enda kvinnan i familjen, det bara känns så, kanske bara föratt det nu är så men på nåt sätt känns det starkt att jag kommer få bara pojkar, inget fel med det såklart ifall det skulle vara så, det är ju faktist ingen skillnad överhuvudtaget på sorten. :) Det som påriktigt är konstigt är att så många jag vet haft som gravid en så stark känsla över vad det är och att det stämmer, själv kände jag direkt från början att det är en pojke, fast jag tidigare sett mej som mamma till en flicka, när vi sen i slutet av graviditeten fick veta att det var en pojke trodde nog läkarn jag var galen för jag hoppade ju nästan upp och skrek av glädje, att min instinkt faktist stämt. Så hade vi ju bara köpt pojkkläder också, så tur var det ju en pojke, att vi vågade göra det!

Nån som har tips på pojknamn, eller flicknamn för den delen? Fast egentligen är det ju onödigt att ens fundera eftersom man inte ens vet om det kommer fler och hur den sen ser ut att heta, men det är endå roligt att fantisera. det skulle ju vara roligt om alla namn skulle ha nånting lite samma som ie då i charlie och lillie. :)

Jag och mina karar, ganska exakt 5 månader sedan :) <3 det kommer upp så mycket känslor av domhär sjukhusbilderna, så förvirrad man var men endå så konsentrerad på att lära känna och ta hand om det nya livet. Det jag ennu också förundras över var hur vi inte var mer oroliga än vi var med tanke på hur sjuk han var då först, inte fast läkaren var i rummet på 1/2 minut efter att dom tagit tempen och att dom sen bara sprang iväg med honom till barnkammaren, fick labbet på plats på nolltid och direkt före någo provsvar kommit gav antibiotika mot allt det finns ens en liten chans till att kunna vara, det var väl nån slags försvarsmekanism som kom på, man lixom bara inte fattade vad som hände, somtur var han ju så stark och duktig och fick vård så snabbt så det inte blev nånting värre av det, vill  inte ens tänka på vad som skulle ha kunnat hänt och hur dålig han skulle ha hunnit bli om vi väntat några timmar till... Skulle han nu bli så sjuk skulle man ju bli så otroligt orolig! Anatar att det hade varit ett så kaotiskt dygn att hjärnan bara inte hann med.. Nu for jag helt från ämnet :D