Nuförtiden har mammorna så mycket rättigheter, man ser barnen nästan som ett jobb lixom, (nog föratt man nuförtiden på jobbet också har mer rättigheter än skyldigheter men det är sen ett helt annat ämne) ett jobb som man har rätt till att ta ledigt från. Sen är det ju såå tungt att vara hemma med sitt barn att på kvällen behöver man ju avlastning i form av barnvakt så man själv får sin egentid. Dessutom är det ju jemnställdhet som gäller, efter att mannen fått vakna på natten och mata barnet, stigit upp tidigt och farit på jobb skall han ennu gärna laga mat och städa då han kommer hem, för det ska ju delas på hemmasysslorna och mamman har hela dagen varit hemma och tagit hand om de omöjliga ungarna och druckit kaffe med den och den.
Nu kanske det var lite överdrivet men jag har upplevt att i många fall är dethär faktist inte ens så överdrivet. vartifrån har dethär kommit undrar jag? Och hur orkar papporna med det? I mitt tycke är det den som är hemma som tar det största lasset hemma, vare sej det är mamman eller pappan. Den som är föräldra/vård ledig vaknar på nätterna för den personen kan vara hemma och ta det lugnt sen hela dagen, och den som sejer att det är lika tungt att vara hemma med barn som att vara på jobb undrar jag nog vad den jobbar med. Sen när den andra kommer hem får den ju gärna vara med barnen, den skall ju också få umgås och leka med sitt barn. I vårt fall är marcus med Charlie när han kommer hem och medantiden lagar jag maten, sen äter vi tillsammans och efter det beror det ju på vad som ska göras att vem som gör vad. Är man ledig för att vara hemma med sitt barn ska man väl vara det då! Man är inte hemma för att kunna ha en slappare period i livet.
Sen finns det ju dom som bara klagar och inte gör nånting åt saken, "mannen är bara på jobb, byter aldrig blöjor, har aldrig nattat och tycker att det är kvinnan som vill ha barn så då får hon också ta hand om det", åt dom skulle jag ha lust att seja rakt ut att varför har du då skaffat barn med honom om han är så jobbig och aldrig hjälper med nånting. Det är ju knappast nånting som kom som en överraskning, om man levt länge tillsammans redan före vet man nog vad mannen går för. Har man nu då endå skaffat barn med denhär typen får man väl göra det klart att det inte funkar på dethär viset, för att få ett förhållande att funka behövs det ju respekt från båda sidor och man måste kunna lyssna på varann och försöka göra det bättre om det är nånting som inte fungerar. Dessutom är det lika rspektlöst att inte seja att "jag tycker att det inte funkar såhär" men gå och fundera och oroa sej över skaen som att inte lyssna på vad den andra känner.
Ibland kan jag tycka att allt var så mycket bättre förr, på den tiden vi inte ennu ens fanns, då man gick med sitt förkläde och hämta ägg till frukosten från hönshuset med ungarna springandes i fötterna och mannen är på jobb och tjänar pengar och får komma hem till ett dukat bord. Inte skildes hälften av alla par på den tiden, då fick man kämpa för allt, man hade inte rätt till ditt och datt utan man hade skyldigheter, barnen var inte heller omöjliga på det viset som dom är nu, idag finns ingen respekt hos barn för äldre och vuxna och man är ju riktigt rädd för hur det kommer bli i framtiden. Skulle att barn förr sakt håll käft åt en vuxen skulle barnet nog fått klart för sej att så beter man sej aldrig, idag kanske det lite skrattas bort och man tycker att jaa va han/hon lärt sej..
Skulle jag få välja precis i hurdant liv jag skulle leva i skulle det vara i bullerbyn. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar