Min återhämntning

Har väl skrivit något ord om min egen återhämtning men tänkte skriva ett inlägg om det, denhär bloggen handlar ju ändå om mej.

Återhämtning från ett snitt är ju en lite längre process än från en vanlig förlossning vad jag förstått. Barnmorskorna berättade att efter en vanlig förlossning läker kroppen bristningar i underlivet på 5 dagar medan snittsåret tar ganska mycket längre. På 6 veckor får jag inte lyfta tyngre än herrns egen vikt men måste vara försiktig i 8 veckor, dåliga ställningar som man har i t.ex. Damsugning är också förbjudna i 6 veckor. Sådär annars är allt okey som inte tar ont så det är viktigt att lyssna på vad kroppen sejer.

Värkmedicin måste man ta i början, annars rör man inte på sej. Själv fick jag panadol 1g 4 gånger till dagen och en annan som skulle kapa värsta värken 3 gånger till dagen, dessutom vid behov en spruta med starkare värkmedicin som jag tog morgon och kväll i 3 dagar, dehär tycks vara ganska individuellt hur mycket man behöver men jag bad om dom med den i ställningen att lite måste det kännas om flera lager mage är uppskärd. Dehär tyckte sköterskorna var en bra inställning och sa att det finns såna som ber om spruta varannan timme. Det konstiga är att jag som annars är noga och intresserad när det gäller mediciner har inte ens tänkt på att fråga vad det är dom stoppar i mej för sorter.

Första dygnet var jag i stort sett helt sängliggande och låg egentligen på rygg med herrn vid bröstet i 24 timmar, klo.14 samma dag var jag tillbax från uppvaket till bb och klarade av att hjälpa till att lyfta på rumpan då sköterskorna hjälpte att byta den enorma bindan för avslaget som denhär dagen var ganska stor, hade läst överallt att första dagarna har man som en riklig mensblödning men det rann ju bara blodklimpar, dehär var jag inte förberedd på, kände mej ändå konstigt bekväm med att behöva hjälp med att få den bytt, katetern hade jag ju ennu i så det var ju ändå inget problem.

Andra dagen kom sköterskorna in och sa att nu tänker dom dra upp mej från sängen, dom mätte mitt blodtryck som var 90/60 och hb som var 95 och beslöt att dom måste nog vara en på var sida och så marcus som säkerhet att rycka in ifall jag svimmar. Vi började försöka stiga upp men dom märkte att jag inte rörde mej sådär hemskt mycket så dom frågade när jag fått min senaste spruta, svarade igår kväll och fick ett svar på typ jestas utan en spruta stiger du inte upp och så fick jag en och 1/2 timme senare provade vi pånytt, jag fick ta stöd av båda sköterskorna men kom med egen kraft upp och stå, känslan när det rann blod när jag steg upp var väl sådär, annars gick det helt bra. Vi gick till duschen var dom tog loss katetern och vaktade mej och jag fick duscha av mej med stöd av "pensionershandtagen" på väggen. Det blev en riktigt snabb dusch bara men såå skön! Efteråt fick en av sköterskorna hjälpa mej att torka benen och få på mej dom härligt sexiga nätbyxorna eftersom det gjorde för ont för att böja sej, sen gick vi tillbax till den renbäddade sängen.

Denhär dagen försökte jag lite smått börja röra på mej och gick lite smått i rummet, vilken frihetskänsla det var efter ett helt dygn fast i sängen! Efter det har jag rört mej mer och mer och tredje dagen satt jag redan med benen i kors på sängen och ammade, barnmorskan som var med på förlossningen sa att det var härligt att se att jag bara sitter där som ingenting men att snittet var gjort precis då kroppen är som mäst redo för en stor operation nämligen precis efter en graviditet då kroppen är inställd på att läka och i min ålder.

dagen efter att ja slutade med sprutorna trappade jag också ner på resten av värkmedicinen såsmåningom och har nu klarat mej på en panadol till natten. Avslaget är nu också ganska litet. Det svider till när jag gör opassliga rörelser som stiger upp eller böjer eller vrider mej men annars känns det knappt, magmusklerna vågar jag inte ennu använda för då svider det till ordentligt så att komma upp ur sängen är nog det som är svårast för tillfället. 

När det gäller graviditetskilona har jag inte ennu hunnit tänka så mycket, får ju ändå inte röra mej så mycket och äta är viktigt då man ammar. Ställde mej på vågen iallafall på söndag då vi kom hem och blev lite förvånad eftersom jag bara gått ner 6 kilo sen före förlossningen, idag vågade jag mej igen på vågen eftersom jag känner mej lättare och sen i söndag har jag gått ner ytterligare 5 kilo, alltså ett kilo till dagen har runnit av, vet inte hur snabbt det får gå men tycker att det låter ganska mycket, sådär normalt skall det ju inte gå snabbare än 1/2-1 kg i veckan, men det kanske är annat nu, nån om vet? Nu har jag alltså 5 kg kvar så är jag i ursprungsvikten. Sen får det gärna gå bort 20 kg till :D

Dehär är den fysiska återhämtningen, den psykiska vet jag inte riktigt ennu vad jag skall seja om, blev nog väldigt uppskrämd under förlossningen då han började må dåligt och det blev så jätte brottom på slutet men på nåt sätt försvann det mesta när han väl var där på bröstet och allt var bra. Nån slags förlossningsrädsla fick jag nog med mej för just nu känner jag att jag aldrig kommer gå med på att försöka föda vaginalt men somtur kommer jag nog inte att behöva det heller, ryms det inte så ryms det inte. Det som var viktigt för mej var att få gå igenom förlossningen noga med barnmorskan om vad som gjordes när och varför och det fick vi ju 2 gånger tillome :)

På söndag tog vi lite bilder på min mage, för att ha att jämföra den dagen den är borta, den ser förfärlig ut på bilderna men har funderat noga och tänker nog visa hur en nyförlöst mage ser ut kanske lite därför också föratt jag själv funderat hur en sån ser ut, den ska ju dessutom bort och är nu redan betydligt mindre svullen och lös. 

                 

Såhär såg den ut på söndag, snittet ligger lågt ner under byxkanten men tänker inte visa                   det ifall jag har känsliga läsare, från sidan känner jag mej heller inte bekväm att visa hur den ser ut men man ser nog här också att den står ut ganska ordentligt ennu. Sista veckorna gick jag dessutom och fick graviditetsärr men dom lär väl ljusna lite iallafall. Över om dom blir och synnas tydligt tänker jag nu somså att då är det märken över att jag burit något fint, kommer ju dessutom alltid ha ett stort ärr där det är snittat.