Förlossningsberättelse

Nu tänkte jag ta tag i förlossningsberättelsen medan den ennu är i någorlunda färskt minne. Den blir nog ganska lång har jag på känn.

Allt började klo. 9 på måndag morgon, jag vaknade och började känna starkare sammandragningar men ennu ganska oregelbundna och inte så täta, jag åkte iväg till rådgivningen var jag berättade om domhär värkarna så hon gjorde en inre undersökning och konstaterade att jag är 2-3 cm öppen och gjorde en hinnsvepning för att få lite fart på allt. Dehär hjälpte iallafall och redan i hissen påväg till bilen började dom bli starkare och komma tätare, jag gjorde dom sista små ärendena på stan och tog med hem lite sushi.

Hemma var värkarna redan så starka att det inte var något nöje direkt, låg i sängen och försökte vila lite under pauserna och när det hållt på med 5 min emellan snart 2 timmar fick marcus komma hem, vi åkte in till bb var dom undersökte mej och denhär sköterskan tyckte jag var öppen max 2cm, kändes som ett litet bakslag. Dom rekomenderade att vi far nånstans och äta och tar en sväng i lite butiker och kommer tillbax sen, "gå i butiker med värkar?  Inte säkert heller" tänkte jag men sa att jaa så gör vi. Vi var via hesburger vart marcus sprang in och så åt vi i bilen, sen åkte vi hem. Försökte vara lite i rörelse hemma men sammandragningarna blev ganska snabbt värre och ganska snabbt låg jag på matsalsoffan och bara grät. 

Klo.21 tiden tyckte marcus jag börjar låta under värkarna att det börjar vara dags att åka in så då packade vi bilen och jag ringde till bb och sa nu kommer vi, barnmorskan lät lite förvånad och sa jahha, jaa kom bara. På vägen ringde marcus dom närmaste och sa att vi är påväg medan jag typ låg på bakbänken i inte bekväma ställningar föratt hitta nån ställning jag kunde stå ut med. 

Sen framme vid sjukhuset klo.22, in via akuten eftersom det var så sent, fick gå på toa med en sköterska utanför som hela tiden frågade om jag klarar mej och dörren öppen, sen körde hon upp mej till förlossningen i rullstol. Jag undersöktes och var 4cm öppen och barnmorskan konstaterade att det är igång påriktit nu. Hon frågade hur jag känner för smärtlindring och vi kom fram till att vi börjar med en varm dusch som jag hemma också tagit och tyckt var skön.

 Klo.12 föreslog hon att vi förflyttar oss till förlossningsalen och provar på lustgasen, var lite rädd för den men tog mod till mej och provade och så farligt var det ju inte, ganska roligt till en början faktist, satt på bollen lutad över sängen med masken och fnittrade över hur blek marcus såg ut och över att det kändes precis som pilkkun på arken, rummet tvinnade och livet lekte, värkarna försvann inte men det kapade av dom värsta topparna och jag klarade bra att taima så lustgasen hann värka innan toppen på värken var där. Marcus provade också på lustgasen men märkte inte annan skillnad än en liten energikick. Såhär fortsatte vi och böt ställningar lite nu och då, öppnade mej ganska snabbt och redan 2 tiden var det bara nån cm kvar och jag fick krypa upp i sängen, nu redan började jag känna lite som syrebrist så ville bli av med lustgasen till en stund vilket hjälpte ganska bra trots att det gjorde väldigt ont nu.

Klo.3 var jag fullt öppen men han hade ennu inte sjunkit ordentligt ner så barnmorskan bestämde sej för att lägga in en dropp med värkstimulerande ifall det skulle ge dendär sista kicken att komma förbi sista benet i bäckenet. Hade så ont att jag inte uppfattade att hon skulle sticka utan bara att jag fick lustgasen tillbax och att marcus sa att jag skall hålla den där när jag försökte protestera över den, hon hade svårt att få i den för blodådrorna bara rymde och vid tredje sticket undrade jag om någon sticker mej, hade bara känt att någon pajar mej på ryggen och trodde att det var barnmorskan föratt det kändes så bra men nu insåg jag att det måste ju vara marcus och blev lite lycklig över att han visste precis vad han skulle göra föratt lite lugna ner mej. Nånstans här före eller emellan tog dom också hål på hinnorna men har inget minne av det.

 När droppet var på och han endå inte åkte neråt kallade barnmorskan på en till barnmorska som jag uppfattade att tog lite över kommandot, kanske hon var mer erfaren, hon lärde ut hur jag skall krysta utan att ha ordentliga krystvärkar vilket inte ledde till annat än att hans huve formades lite mer som en strut och mycket bajs. Dom försökte få mej övertalad att ta en till dusch men det fanns inte på min värdskarta just då och det märkte nog marcus också för när det gällde det kämpade inte han mej som han gjorde med alla andra ställningsbtyen som kändes omöjliga. Istället fick dom mej överalad att stiga upp med hjälp av ett gåbord, stod någon minut tills benen inte bar och jag fick lägga ner mej igen. Tyngdlagen hjälpte inte heller och klo. 5 när jag varit fullt öppen i 2 timmar beslöt dom att nu måste ett beslut om fortsättningen tas eftesom hans hjärtljud började sjunka lite och dom har somregel att efter 2 timmar som fullt öppen måste ett beslut tas. Så läkare ringdes på plats.

Läkaren la fast en elektrod i hans huve som fick mer exakta hjärtljud och tog ett blodprov från hans huve, första blodprovet var helt okey det andra om en stund visade att han börjar bli stressad, dom funderade och spekulerade och kände och undersökte och försökte ha mej att krysta utan någon effekt, kände svaga krystvärkar och försökte krysta men ingenting hände. Dom la in en kateter eftersom han tryckte på mina urinrör då jag inte hade kunnat kissa på hela natten ordentligt, dehär var inte så lätt eftersom han somsakt tryckte på röret så att få in en kateter där var ju heller inte det lättste men det gick tillslut. I operationssalen blev dom rädda att blåsan hade spruckit eftersom det inte kom nånting i påsen, dom la in ett kontrastämne och märkte att det var inte farligare än att dom i all hast glömt att koppla påsen fast i katetern så allt var i sängen.

Nu sa läkarn åt mej att vi har 2 st alternativ, antingen provar vi på sugkocka som hon misstänker att endå inte hjälper eller så åker vi direkt ner till operationen och gör ett akut snitt, dehär var inget svårt val för mej. Nu började också hans hjärtljud sjunka ennu mer och var nere vid 80. Kände mej så kraftlös vilket jag tydligen också var för jag klämde marcus hand så hårt jag kunde, var riktigt rädd att klämma sönder den men efteråt frågade han om jag faktist klämde den så hårt jag kunde för det såg ut så men jag hade bara sakta hållt i den. Frågade om dom inte kan söva ner mej och bara ta ut honom nu direkt men dom sa att det är bäst att jag är vaken så inte han blir påverkad av nersövningen. 

Dom ringde ner till operationen och 1 minut senare var en jättelugn narkosläkare där och berättade att när vi kommer ner till operationen är det första vi gör att lägga i en ryggmärgsbedöving sen började han berätta vad det innebär och hur det går till men han hann inte så långt fören jag sa jaajaa gör de nu bara. I övrigt var all personal så jättelugna och trygga. Det kom in ennu någon i rummet tror jag och dom täckte in mej med en filt och rullade iväg mej, från att vi beslöt att det blir kejsarsnitt tills bedövningen var på palts var nog det värsta på hela förlossningen, tror att jag skrek ut i luften bara hela denhär tiden, såhär efteråt käns det somatt resten var ganska lätt trots att det nog inte handlade om så många minuter från beslutet till att bedövningen var i. När vi kom in till operationssalen började det droppa in människor som alla presenterade sej och berättade vad just hans eller hennes uppgift var under förlossningen, marcus tror det var 8 st läkare och skötare på plats. 

Jag blev överlyft till operationsbordet där dom la mej på sida och höll i mej i rätt ställning för att få in bedövningen, efter att dom fått in det lättade allt annat förutom oron. Jag kände ingenting från armhålårna neråt och kunde heller inte röra på den delen av kroppen. P.g.a. Bedövningen och att jag var så rädd skakade mina armar så dom nästan fick hålla i dom föratt dom skulle hållas på stöden. Nu såg jag hur narkosläkaren gjorde en gest med handen att fart på men direkt som jag såg mot honom slutade han, fick senare veta att dom försökte att vi inte skulle märka hur brottom det verkligen var. Sen hörde jag tydligt hur hans hjärtljud sjönk och blev jättelåga, frågade om det faktist är hans hjärtljud och narkosläkaren bara nickade, en av skötarna började också spruta in flera olika sprutor medicin i kanylen, fick senare veta att mitt blodtryck sjunkit och det var bland annat blodtryckshäjande medicin, hade vätska från förut i dropp men nu också 2 st andra infarter. Nu sa opererande läkaren att vi inte hinner vänta mer hon måste få skära så medans hon började skära la dom upp ett skynke mellan magen och oss. 

1-2 minuter klo.07.08 och vi hörde ett litet gnyl och jag såg hur marcus började gråta och blev helt stel, själv var jag nog bara förvirrad och chockad och jag som trodde att jag skulle storgråta fick inte en tår ur mej. Dom tog honom till ett skötbord var han började skrika mer och jag kommenderade marcus som ennu satt stel som en pinne och höll mej i handen att gå dit och titta på vår pojke. Alla grattade oss för en fin pojke som mådde bra.

 Jag fick honom på bröstet en stund och då fick jag all energi tillbax, all trötthet och oro var som bortblåst, sen fick marcus gå upp med honom till bb medans dom började sy ihop mej. Det tog ganska länge tyckte jag så frågade hur det står till där bakom skynke och fick som svar att dom råkart skära i ett blodskärl på flera ställen så dom måste få allt lappat före dom kan sy ihop magen. Allt var ihopsytt och dom klämde på magen för att få ut blod som blivit kvar föratt jag inte skulle ha så jättestora avslag. Sen började dom fundera om någon hunnit putsa min mage före hon började skära och dom kom fram till att det nog hade putsats någorlunda iallafall. Marcus sa senare att golvet hade varit helt fullt av blod och vi fick veta att orsaken var att dom inte hunnit få upp nån slags påsar på sidorna som skulle samla upp blodet.

Klo.9 blev jag rullad till uppvaket och blev tillsagd att försöka vila en stund och seja till sen när jag hade krafter att ta emot pappan och beebisen, gjorde mitt bästa med försök att vila men efter 1/2 timme gav jag upp och bad dom ringa efter mina skatter :) dom kom ner och lade honom i sängen brevid mej och barnmorskan hjälpte med att få honom i en bra ställning vid bröstet och han visste direkt vad som skulle göras :)

                  

                       När det ennu var ganska roligt.

Personalen var helt fantastisk, så lugna och vi kunde verkligen kännaoss trygga, opererande läkaren berättade tydligt och klart vad som händer och varför och alla andra var så avslappnade trots att det var så akut, men dehär är väl vardagsmat för dom. Ett stort + också för barnmorskan som var med på slutet som tagit sej tid att 2 gånger gå igenom förlossningen med oss, en gång kvällen direkt efter och en gång ettpar dagar efter, hon berömde min inställning till allt och sa att jag måste vara en stark och positiv människa, det kändes bra. Vi pratade också om eventuell följande förlossning.

Dehär var alltså min förlossningsberättelse, inte som alla andra men får sitera en av sköterskorna och seja att jag fick prova på både kejsarsnitt och vaginal födsel för det var ju bara dedär sista kryste ifrån en vaginal födsel, och vad är bättre än ett lyckligt slut och lite mer erfarenhet.