Dagligen tänker jag på mina förlossningar men mindre och mindre tar dom endå rum av dagen, vet inte, tänker andra på sånt? Själv har jag nog som jag tidigare sagt tagit dom hårt eller allvarligt, det är dom absolut största dagarna i mitt liv, kommer nog alltid vara och speciellt den första fick mej att växa och lära känna mej själv mer än under hela livet sammanlagt.
Från att ha sakt att jag aldrig nånsin igen tänker lägga min fot in i en förlossningssal igen har tiden vänt mina tankar, nu har det mer vänt till en sorg över att aldrig mer kunna få chansen att uppleva dendär spänningen, teamworket som sker i förlossningssalen, som födande då, som doula hoppas jag att få uppleva det ennu många gånger. Det allra finaste hoppas jag på att få uppleva igen endå, nämligen få en nybakad liten skrikande skrynkli varelse på bröstet som faktist är min egen, men själva förlossningen i sej saknar jag att få uppleva, låter kanske konstigt men tilomed smärtan sku ja närsomhälst kunna ta om ja bara sku få. Onödigt endå att om:a sej, det är som det är och jag är självklart tacksam.
Tycker det ofta talas så nedverderande om kejsarsnitt, som den enkla vägen, "du ha ju int behöva spricka iallafall" "var glad att du int ha behövt klämma ut en melon"... Visst ha de ju fysiskt efter operationerna varit jobbigt, men det värsta har ju gått över på några veckor. Det psykiska är nog värre, iallafall för mej. Det är härligt att höra hur kvinnor mer och mer vill gå den naturliga vägen men samtidigt pratas det som det enda rätta, visst jag håller med om att det är det bästa för mamma och barn, men för alla som som jag inte fysiskt kan? alla som har så utdragna förlossningar att dom tislut är tvugna till t.ex. epidural för att få en vila, alla som förlossningen inte kommer igång av sej själv åt? Jag menar bara att vi måste se det från olika håll, allt är inte så svartvitt.
Här har ni iallafall min finaste tatuering, osynligare och osynligare blir dom men som en grop eller veck är det ju nog där. Otroligt hur dom kan öppna så stort och få det så osynligt, tycker det nästan är lika litet som dom värsta graviditetsärren, åt "fel" håll lixom bara :D kommer ihåg hur barnmorskan i första duschen förklarade att det kommer blekna och knappt synnas och att jag inte ska bli rädd när jag ser det för det är stort, tyckte redan då att så farligt var det väl inte, nu sku jag redan stolt kunna visa upp det, om det inte sku vara så lågt ner :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar