Alla har vi säkert nån månad som år efter år bara suger. För mej har det lääänge varit januari, hade nästan glömt det för dom 4 senaste har ja varit så inne i antingen graviditetsillamående eller nyfödd baby, men nångong kommer ju en januari utan nånting att vara 100% in i, nu var det dags för det märker jag. Ettpar-tre veckor tillbax har just dendär olusten funnits, inget inspirerar, ser inte fram emot nånting, finns ingen ork, ingen vilja, känner bara hur ansiktet ser surt, torrt, skrynkligt och grått ut. Efter träningarna har endå dendär må bra funnits där nån timme, tills hormonerna igen lagt sej, nu kom flunssan ennu på besök så fått bara vila nu 3 dagar vilket absolut inte hjälper det minsta, det enda som lockar är att gräva ner sej under täcket men det är också just det som matar dendär deppiga känslan.
Har funderat och kännt efter och sett på saken "utanför mej själv" ifrån och det som just nu hjälper är 1. att bara tvinga mej själv, tvinga till att gå ut, tvinga till att äta (hälst nyttigt) fast ingenting smakar, tvinga att stiga upp på morgonen (okey de gör barnen), tvinga till allt de vardagliga fast de så känns att jag orkar INT, tvinga mej själv att träffa folk, tilome tvinga mej själv i duschen fast det annars är där jag kopplar av som mäst. 2. Se till att listan med uppskjutna saker inte blir längre, nu med flunssan blev det just det så nästa vecka är fullproppad men så gott det går. 3. Planera roligheter, trägården och en liten familjeresa till kolmården och bamses värld i sommar (om vi nu har råd) ser jag fram emot just nu.
Det som verkligen stressar just nu är arbetsstarten, 1.3 kommer jag börja på folkhälsan och det ser jag verkligen emot, ska bli spännande, utmanande och roligt, nu hoppas jag bara på tillräckligt många anmälda, finns ju alltid sina risker med pilotgrupper. 1.4 börjar mitt ordinariejobb och paralellt med allt finns städningen nånting jag nu int i sej brinner för men jag trivs så bra på fananamma. När jag ser på mina listor just nu i dehär "sinnestillståndet" känns det ju förståss som föör mycky, endå klarar vi oss rejält under halvdag (25timmar/vecka) på dagis. Är nog mer dehär vägskäle som stressar, förra gången visste jag att det handlar bara om några mån så blir jag mammaledig igen, denhär gången vill jag hitta dedär rätta, jag vill gå till ett jobb som också ger energi inte bara tar, jag vill kunna känna för det mästa att jag går till jobbet med vilja, jag vill kunna stå för det jobb jag gör, det är mina mål med jobbet, låter som så grundläggande saker men endå så svårt. Jag vill alltså att jobbet inte bara skall vara ett jobb, jobbet är en del av livet, en väldigt väääldigt stor och nödvändig del av livet dessutom.
Hälsningar från livskris! 😁
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar