Babybluse

Nånting jag blivit rädd för är babybluse (eller hur det skrivs) barnmorskan tog upp det på förberedelsen och pratade om att det är nånting helt normalt som jättemånga känner, men det är absolut ingenting jag vill känna fast så många andra skulle göra det! Att få sin lilla där i famnen som är så efterlängtad och inte känna nånting för det, låter ju så hämskt, jag vet ju att känslorna kommer sen lite senare men ändå.. Vill ju hälst känna dendär otroliga glädjen direkt och bara börja gråta direkt föratt jag är så glad över den lilla, nog föratt jag tror jag kommer göra det, börjar ju gråta redan när jag tänker på att få den i famnen :) Men nu har jag endå börja tänka (kanske lite för mycket också) på vad jag känner för bebben redan nu och inte vet jag, nu är det ju mån slags kärlek, men på samma gång känner jag ju inte den lilla där inne, det känns tilome lite overkligt att det faktist är en baby, en liten människa som lever där inne och faktist om den så bestämmer kunna komma ut närsomhälst och då skall jag vara redo för den. För tillfället känns det nästan somom marcus är mer medveten om vad där inne finns än vad jag är, han har börjat lyfta på täcket på mornarna och seja hej då och ge en klapp åt bebben också då han far iväg till jobbet, själv pratar jag inte ens med den, visst kan jag seja oij va du nu sparkar eller nånting men inte att jag skulle ligga och diskutera med den, ska man göra det? E de nånting som lixom hör till för en person som har moderskänslor? Sen kan jag nog känna på den och paja den om jag känner var den ligger som jag nu ganska bra kan känna ren att dethär borde vara antingen rumpan eller huvet och är den mycket orolig och härjar omkring kan jag lägga händerna på magen så lugnar den lite ner sej så på det viset kommunicerar jag ju med den men inte att jag skulle sitta och berätta sagor för den.. Kanske man bara inte skall analysera sej själv så mycket. Nu skall vel också jag klara av att bli en kärleksfull mamma :)