Charlie sa idag "pappa han e no så skoiji, de e så rolit när han kilar (kittlar) men mamma du e int alls så skoiji" min följdfråga var "hurdan e mamma då?" För ja har nog haft en sån bild på mej att ja också kan vara skoiji, vi brukar ju dansa och hoppa till musik och kittlas och jaga varann vi också, "nå du e en sån som paijar å kramar å håller mej i famnen" fick ja till svar och oij va glad ja blev, min högsta önskan är just att barnen ska känna att dom alltid har en plats i min famn, att jag alltid har en kram extra och dehär bevisa ju att iallafall den ena tycker att jag är sån.
De e så otrolit, mer och mer känner jag hur mycky krafter ja får av barnen, att se hur fina och förståndiga små människor dom dag för dag utvecklas till och nånstans tänker jag ju att det är min förtjänst som förälder, nånting har jag gjort rätt. Glädjen i att si deras glädje, stoltheten i att se vilka små val dom gör i vardagen.
Att vara mamma är ju bara det bästa som finns! Oij vad trött man kan vara men oij vad man märker att man har krafter i sej när man trots trötthet, ibland irritation, broska, hunger, vadsomhälst som gör att man sku ha lust att ryta till lyckas hålla lugnet och gå ur situationen alla på gott humör. Visst kan jag också ryta till och bra det, det är viktigt att visa sina känslor men blir det dagligen mår nog ingen bra av det och det blir ett dåligt ekorrhjul. Nu virrar jag bort mej igen på ämne...
Iställe för att klanka ner på oss själva som föräldrar, för vi har alla våra brister, vi är alla olika, varför inte klappa oss på axeln och seja till sej själv att du är världens bästa mamma till dina barn! Jag kan göra det, jag ÄR världens bästa mamma, min orsak är den att barnen hittar trygghet i mej, det är till mej dom kommer för tröst, det är till mej dom kommer då dom är glada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar