återhämtning

Idag var det igen yoga då, alltså kan int förklara hur bra den är för mej! Jag kommer till klassen öm i kroppen efter veckans träningar med tyngder som jag verkligen försöker utmana min kropp i, hela kroppen känns lite stel, träningsverk. Jag går från klassen mjuk som en babys, känner mej återhämtad, lugn, nöjd, känner att jag är inne i min egen kropp. Kontrasten mellan fananamma träningarna och yogan gör lixom det till ett perfekt kombo. Just denhär yogan är väldigt lugn, hon sejer helatiden att "gör som de känns bäst för dej" "gör såhär om de känns bra i kroppen annars hittar du din egna position", Vi börjar med andningsövningar övergår till många solhälsningar, efter det lite skulderstående, plog, fisk och oftast också nån ny övning till slut bara ligger vi i 20min, alltså att bara få ligga och inte behöva tänka på nånting, lyx! Helt tislut brukar hon ennu seja någo, som idag sku vi själva fylla ut meningen "jag är fantastisk föratt".

Sku ja besktiva tisdagsyogan med ett ord sku de bli återhämtning, för både kropp och knopp.

Just idag kändes det extra mycky att jag behöver just dendär återhämtningen, att få nollställa huve helt. Har ibland såna dagar som hjärnan går i 110 fart, har nog allti va ja minns haft de men nu har ja lixom insett de själv, förut kund ja t.ex. möblera om dom dagarna, så svetten spruta, börja någo nytt projekt (till marcus glädje), de ha int vari en positiv energi, mer en känsla av ångest i kroppen men dom dagarna sku ja fast i mitt huve kunna springa marathon. Svårt att förklara.. Nu är det mer dom dagarna som jag planerar resten av livet i detalj, tislut är det så mycket som "borde göras" att de känns somatt kroppen int orkar lyfta ett finger, bara av att hjärnan jobbat. Igår var en sån dag, kom till eftermiddagen så var jag så slut att tårarna sprutade av allt, det att jag skulle och prata med chefen (ingenting ovanlit bara stämma av lite planer), de att jag inte förstod hur mycky ett skelett väger, de att min hjärna int klara av att laga mat utan vi tislut satt där med pulvermos och ungskorv och ingen ville äta... Kaos blir de helt enkelt. Somtur är det int ensen gång i månaden som dehär händer, senast tror ja var för 1/2 år sen, vet int va de e som utöser de eller om andra också har sånhäna dagar, vet bara att dom kommer.
Som tur har jag marcus som kan klara upp saker och ting i huve på mej dom dagarna, igår förklarade han att de int spelar så stor roll va skelette väger, båda alternativen ja hadd va lika dåliga och de e int i skelette ja får mina resultat, pulvermosen smaka pulvermos, han undra hur vi ens äger pulvermos men var den enda som åt och utan att klaga. Han kan pånågovis me sitt lugn få mej att landa och int bara tänka att nu måst ja lugna ner mej utan faktist få dendär pulsen att gå ner å hjärnan att gå ner i varv.

Nu känns de iallafall bra igen, jag är mej själv igen och efter ett psykbryt med fanny förstod jag att ja måst låta hjärnan hinna med, kroppen springer iväg från huve. Att få höra dehär från nån annan känns bra, nu ska ja int på en tid tänka så mycky på resultaten, iallafall int utseendemässit, fortsätter träna och äta bra och följer med hur kroppen lär sej nya saker men lägger ingen större press på det, pressen tar jag sen när huvet hunnit ikapp.

Ibland måst man ta ett steg bakåt för att sen igen kunna ta två framåt.