De kändes direkt så konstit med honom, dels så hade vi ju sakta men säkert blivit kompisar, första gången han har ett minne av mej var på 6an, men de kommer ja int rikit ihåg, på 7an kommer ja endå ihåg då vi börja i samma skola. Vi åkte ofta samma skolbuss och blev ibland och prata där, vi gick också på samma handarbetstillval och bekantade oss mer, började prata på msn och tislut bestämde vi träff efter skolan. De som kändes konstigt var att jag direkt kände mej säkert, trygg och tillräckligt bra med honom, ingendera var i över eller underläge och allt flöt på naturligt, visst var det väl lite nykära fjärilari magen men int alls sådär obekvämt utan allt gick så naturligt och jag kände direkt att jag kan vara mej själv med honom.
Att bli tillsammans som 14 åringar och få det att hålla är inte det lättaste, på samma gång som man ska hitta sej själv och växa från ung tonåring till ungdom och sen vuxen ska man ennu göra det i ungefär samma takt som den andra och där på samma gång lära känna den andra, mycky som kan gå fel och mycky som ha blivi fel under våra år också men vi har kunnat förlåta varann, sitt att dendär kärleken finns och att den varit så stark att den varit värd att kämpa för och när den jobbiga tånåren var över kunde vi stadigt komma iland. Idag sku jag påstå att vi är ett väldigt starkt par, vi vet var vi har den andra, vi känner varann ut och in och vet hur vi fungerar. Vi skrattar, skriker, gråter, busar, njuter, allt som hör till ett levande förhållande. Att vi tillsammans kunnat skapa två så fina människor är ju dessutom helt otroligt. Nu är det bara dedär gemensamma efternamnet som saknas MARCUS, men tills dess kan jag gärna vara batman som charlie så snällt döpt mej till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar