kroppsideal

Kroppsideal jaa, nånting som alltid tycks vara på tapeten. Själv har jag ganska klara åsikter om det ämnet, åsikter som nog kan provosera en del tror jag...

Ofta i media ser det ut såhär, det finns domhär "riktiga" modellerna som är så smala att dom tilomed måste vara försiktiga med träningen föratt hålla måttena, för musklerna tar ju också plats och är man så smal kan man inte ha varke muskler eller fett på kroppen, mår man bra? Knappast. 

Så kommer det en hel kör som sejer att olika formers kroppar ska få ta del av catwalken och man slänger in en show med helt motsatsen, nämligen överviktiga kvinnor, med kroppar som nog mår ganska lika illa som size 0 kropparna.

dehär är iallafall hur jag har sett det.

Nu undrar jag, om det skall finnas nån slags mått på hur en "catwalkkropp" ska se ut, varför inte göra dom måttena då enligt såna mått som bevisat vara hälsosamma mått? Normala fettprocenter, muskler, olika längder, jaa allt vad det nu innebär.

Ska vi faktist uppmuntra till domhär två "extremiteterna"? Ska vi faktist bekräfta dom som lever i en ohläsosam kropp att fortsätta i samma bana?

Självklart skall vi respektera alla olika storlekar! Det är viktigt! Men skall domhär förebilderna faktist visa en osund kropp? Sku de då inte vara bättre att visa starka sunda kroppar som förebilder? och av dom finns det ju en stor variation av, nu menar jag inte att vi bara skall visa magrutor och supervältränade kroppar, absolut inte, av dom också förståss men helt normaltränade och viktiga kroppar.

Själv är jag ibland lite rädd att falla i nåt kroppsideal, det har blivit så mycke nu överallt att "ta inte stress över kroppsideal" "var nöjd med dej själv som du är" "din kropp är vacker som den är" men visst, alla har olika smak, du kanske tycker att du är jättevacker och snygg i dina 100kg men hur mår kroppen av det? Hur mår kroppen av det om 10-20år? Håller den alla den extra vikten? Och nånting som jag funderat mycket på, tycker du verkligen att domdär extra kilona är vackra? Eller är det kanske nånting du sejer föratt inte behöva ta tag i problemet? För vi vet alla, det är inte lätt att göra en sån förändring på livet, en förändring till all framtid. 

Nu känner jag att jag kan ha en ganska rak och stark åsikt om dehär föratt jag varit där och ennu också är på resan, jag kan känna skillnaden i kroppen mellan 99,9kg som vågen visade två veckor efter att Charlie föddes och 70,9 som vågen idag visade, jag har aldrig varit blyg när det gäller kroppen, att bada nakubastu eller klä mej i kläder som visar formerna, skillnaden är svår att beskriva på den fronten men en annan äkta självkänsla finns nu, för att inte tala om hur jag känner mej smidigare och starkare i kroppen. För mej har det inte varit nån slags kroppsideal som varit målet, mer en vilja att ha en hälsosam kropp, inte behöva oroa sej för sjukdomar som kopplas till övervikt, orka med vardagen, kunna dansa med barnen o.s.v. sen har det ju nu kanske blivit mer en vilja att ta det steget längre och verkligen få fram lite muskler och så men där också är nog dendär känslan för mej själv det jag mer strävar efter än just dedär utseendet.

Själv har jag svårt att veta vart jag vill, det tror jag nog många har, vi vill alla må bra i vår kropp men när mår vi verkligen bra? Efter mitt stora mål har jag lagt små små mål i taget, och nu redan tar dom ju tid fast det finns att ta från då meningen är att verkligen kunna fortsätta leva med dom, just nu vill jag byta tiotal men slutligen vill jag till 65 (självklart utan att tappa muskler) när jag kommit dit får jag känna efter, vill jag bli här eller vill jag vidare och när jag hittat var jag viktmässigt vill vara är det bara att fortsätta att utmana kroppen på andra sätt, nya övningar, större vikter, högre tempo och på det viset uppretthålla och stärka kroppen vidare.

Iallafall, min kropp mitt ansvar, min sak. Din kropp ditt ansvar, din sak.