Det är så konstigt, jag har egentligen aldrig fått jättedåligt att vara av barnens gråt, visst kan de när dom är små och man inte hittar "felet" kännas frustrerande t.ex. men har nog sett gråtet som nånting naturligt, sålänge dom får tröst och en famn är det lixom okey. Tills nu, Charlie har ju en tid tillbax nu sovit i sitt egna rum och nu har han dessutom lämnat bort blöjan och en gång inatten vaknar han i full panik och är så lässen för han har sån kisibrott, aldrig har vi blivi arga eller skällt på honom föratt de ha kommi i byxona men endå blir han så förskräcklit lässen om de kommer (han har blöja på natten för säkerhets skull) och när han vaknar med kisibrott är han riktigt i panik att de int ska komma och då känner jag skuld över hans gråt, var har det gått fel, varför är han så rädd för att de ska komma i blöjan? Varge gång sejer vi att sånt händer de gör ingenting men i hans huve har världen gått under. Kanske han bara blir till sej då han känner att nu måst han fort på pottan? Vem vet...
Har på känn att dehär med barnens gråt kommer bli svårare och svårare för varge dag som går, det blir riktiga saker dom gråter över, saker man kan relatera till på att annat sätt än att ketchupen är på fel sida av tallriken.
Hela jag hoppas iallafall att det är till oss som föräldrar dom vill och kan komma till då dom är lässna och självklart också att dom kan hitta tröst i varann. Redan nu kan dom trösta varann, men också reta upp varann, dom första striderna om leksak har vi haft tilomed, lillfröken blir så förskräckligt arg om hon blir av med sin leksak och ropar tills hon får den tillbax :D
Mina gullungar <3 storabror vill så ha lillasyster i famnen men ganska fort sejer han "mamma lillasyster e ju så tung" å släpper bara tage :D Men de undrar ja int, hon har ju snart vuxi ikapp honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar