mammakänslor

Dedär första mötet me sitt eget barn är ju någo man kan bli beroende av, sku kunna vara med om de 1000 gånger till, de absolut finaste! Tiden stannar så totalt, allt glöms, allt runtomkring bara försvinner å på samma gång man försöker undersöka och titta på den nya lilla som man ju redan känner men aldrig har sett ser man nästan inte ens den för det finns så mycket att se samtidigt på dendär lilla, jag ville känna på varge tå och varge finger fast jag inte ens hade känsel i händerna men de spelar lixom ingen roll för allt är endå en stor dimma.

På samma gång som de är de finaste är de nånting helt annat än vad ja trodde att de var. Hade väl en bild av att man gråter av lycka tills man börjar skratta iställe å domdär känslona bara är där. Iställe har ja varken gråtit eller skrattat med nåndera då jag först fått dom på bröstet och känslorna som man alltid trodde bara fanns där har fått växa fram under dom första timmarna, dagarna och veckorna till att bli en känsla jag aldrig todde kunde finnas och så har både tårarna och skrattet kommit sen, i överflöd, tårar av både oro och lycka och välsignelse över att ha fått såna perfekta, vackra, fina små liv. 

Ti en början undrade jag om de va någo fel på mej, man ska ju gråta, de hör till, sen funderade jag över om de har med kejsarsnitt att göra, man kanske inte fullt förstår att babyn faktist är utanför när man inte kännt dendär smärtan på samma sätt, nog för att jag minsann fick känna på smärta första gången, sen funderade jag över om det egentligen är fullt "normalt" och nån inbyggd grej att man inte skall fästa sej så fort eftersom dom första dygnen är dom mäst kritiska. Nu har jag iallafall bestämt mej att jag behöver inte ha nån förklaring till hur och när känslorna kommit, dom finns ju där och fanns ju redan under hela graviditeten till en del, alla reagerar säkert olika och jag är säker på att det är många som reagerat precis som jag och har behövt lite tid att landa i att det verkligen är sant att man fått ett litet eget liv, det är inte bara en bökande klump i magen mer utan en helt levande riktig människa.

Första bilden på mej och alissa, det harmar lite att vi inte har liknande på charlie men det var ju lixom int helt läge för det då, ingen som tänkte på att fota och vi visste inte ens att man får ha med kamera eller telefon i operations salen. Barnen var helt olika då dom föddes, Alissa skrek för full hals sina 2 första timmar tills hon fick ett litet tag om bröstet slurpade lite och somnade medan charlie låg och tittade tyst, sög som en igel på marcus bröst dom första timmarna till att sen gapa upp ett stort bra tag och börja suga ivrigt och sen somna med magen mätt. Så fina minnen bådatvå.

istället för första mötet bilder har vi så härliga bilder på charlies första amningsstund, såndäna drömbilder som de sir så harmoniskt ut och han njuter, int alls som man blir varnad för att de tar sjukt och babyn skriker utan så fina :)

Vad har ni andra för upplevelser om hur känslorna kommit och domdär första timmarna? Är så nyfiken på allt sånhänt! :)