Igår efter träningen kom jag fram till en isikt, ni vet en såndän stor insikt som det känns nästan som att den förändrar livet, förra insikten var när jag föstod att varge förlossning är det finaste och kraftfullaste som kan hända, oberoende hur barnet kommer ut är det just dedär ögonblicke de kommer ut som är det fina oberoende hur vägen dit sett ut, när jag försto det helt, inte bara i ord utan att det verkligen sjönk in kändes det som ett stort lass föll av, igår fick jag alltså ett likadant lass av mej.
Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska har jag sakt, tycker int alls om att tävla eller nån slags motionsgrenar eftersom jag endå alltid blir sist eller är sämst/svagast/långsammast. först insåg jag att alla har nångong varit där, alla är först den sämsta men med jobb kommer man uppåt, det var väl den första insikten som har fått mej att villa göra jobbet, den stora insikten var endå att den enda jag egentligen kan eller ska tävla mot är mej själv, jag kan alltid vinna över den jag var igår, jag kan alltid vara starkare än jag var igår, visst kan jag förlora mot mej själv också men huvusaken är att jag har fokus på mej själv och hur jag kan utvecklas.
När jag läser mina ord känns det nu som självklarheter, saker jag alltid vetat men som inte sjunkit enda in, det är ju det som är så svårt med livsstilsförändringar, det går inte fören vissa saker sjunker enda in, man vet att man borde så mycky, man vet de i teorin men före man kan göra dendär stora förändringen måste det verkligen sjunka in och man måste bestämma sej fullt ut, inte halft.
Nu kan jag nog seja att jag är en tävlingsmänniska, en människa som tävlar mot gårdagens jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar