Om någon irriterar mej brukar jag seja att personen sitter och petar mej i örat, just nu eller nu och då påetar blondinbella mej i örat, fast knappast skulle väl någon av storbloggarna vara kända om dom inte skulle peta folk i örona lite men illafall..
Gång på gång skriver hon om att man inte ska berätta skräckhistorier om förlossningar för det är den underbaraste och bästa upplevelsen man kan vara med om, är man förberedd och har tänkt sej igenom förlossningen på förhand går det bra, utan minsta lilla spricka. Innombords hoppas jag nästan att hennes nästa förlossning blir svår, fast endå inte, det önskar jag egentligen ingen men min point är att fast man fantiserar sej igenom sin förlossning 1000 gånger kan man endå inte styra över hur kroppen väljer att arbeta, fast man arbetar med kroppen till 100% kanske det endå inte går som planerat. Sanningen är ju att en jätte stor del av förlossningarna inte är en helt normal förlossning utan minsta lilla komplikation.
Hon tror att hon peppar andra kvinnor till att tro på sej själva medan hon i själva verket trycker ner en stor del, hela den delen som förlossningen faktist inte gått som planerat och annars också kämpar med nån slags skuld eller tanke över om det kunnat gå annorlunda om man bara "kunnat" bättre.
Hon sejer att man ska vara öppen med hur sanningen ser ut men domhär sanna historierna om att spricka från a-ö, mista massor med blod, akutsnittas m.m. kallar hon skräckhistorier man inte borde prata om. Själv är jag glad över att ha fått höra hur det kan gå, men att det endå OFTAST slutar bra.
Nåja, kanske jag ska försöka släppa dehär nu ingen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar