Går dag ut och dag in och bara funderar på samma sak.. Dedär med förlossning. Ja ska ju inte fundera, det som varit kan man inte ändra på och det som finns framför kan jag endå inte just nu göra nånting åt.. Men endå.
Just nu har jag en känsla av att jag är "hon dendär som inte ens klarar av att klämma ut en unge", i mina egna ögon alltså. fast jag vet att jag inte kunde göra nånting mer, jag gav ju allt jag kunde men endå tvinnar dendär tanken att om jag bara skulle ha klämt lite hårdare. Varför den tanken har kommit vet jag inte, fick ju flera gånger efteråt berättat att fast jag hur skulle ha klämt skulle han inte kommit ut, han satt fast där.
Det andra som tvinnar i tankarna är att hur det egentligen känns att föda, att faktist krysta ut ungen. Ser mej lixom lite som en halv kvinna som aldrig fick uppleva det, eller somatt jag fick jobba igenom allt annat och så blev höjdpunkten oupplevd. Man ska ju inte tänka på att vem som har lättare och svårare förlossningar, de går ju inte att mäta, alla är olika men endå funderar jag över vad som är värre, akut snitt eller att faktist föda och spricka och hela det köret, hur sjukt tar det när barnet sen kommer ut? Dendär sista cm var ju redan så att man inte kunde röra sej en cm heller så hur ska det då kännas att verkligen klämma ut barnet? Smärtan glömmer man ju dessutom, minns bara att det tog sjukt dedär restiga men inte minns man ju hur sjukt det egentligen tog och hur i andras händer man verkligen var där. Det som däremot blivit i mitt minne är dendär paniken som kröp fram när det bara tryckte men ingenting hände, känslan att vara lixom fast, att såsmåningom se på både barnmorskors och läkares ansikten att dehär kommer inte att gå, och sen ennu vänta dendär outhärdiga väntan före dom plockat ut honom och man hör hur hjärtljuden blir svagare och svagare och man bara önskar att dom sätter lite fart på så han mår bra när han väl är ute.
Över nästa förlossning är jag egentligen inte orolig, det jag oroar mej över är domdär disskussionerna med läkare före, att behöva förklara och försvara sej till varför man inte vill föda naturligt..
Äsch! Varför ältar jag dethär helatiden! Helt onödigt, tar bara energi.. Fast antar att det är en sak jag kommer fundera över resten av livet. Och den dagen min egen dotter skall föda, om jag nånsin får en dotter, vill inte ens tänka på det, stackars mamma min som måste på andra sidan havet vänta och spänna sej över hur det går.
Nåja, nu har jag tyckt tillräckligt mycket synd över mej själv.. Dags att släppa ut alla känslor på damsugaren kanske??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar