Hur har dehär gått till??

Helt plötsligt ploppade det upp i huvet att snart har jag och marcus varit tillsammans i 8år, det är ju nästan 10 år! Hur har det gått till?? Och hur kan vi ennu också vara lika kära?? Konstigt.. Det som också är konstigt är att man alltid tycker att nu känner man varann helt och hållet och känner sej så trygg man bara kan känna sej med den andra och varge gång det gått ett år igen märker man hur mycket man utvecklats tillsammans, hur dendär trygghetskänslan bara blir större och större. Speciellt nu efter husköpet har vi faktist blivit ett riktigt lag och jag vet att han alltid ställer upp för mej och han vet att jag alltid ställer upp för honom, oavsett. Och nu dessutom när vi har en liten halft jag halft han påkommande blir det ennu mer att ställa upp för varann och det gör man så gärna, nu på senaste tiden har jag verkligen fått se hur han bryr sej när jag mått dåligt har han hjälpt mej så mycket han kan och jag blir bara säkrare och säkrare på att han kommer bli en såndärn superpappa som verkligen visar sin kärlek för sitt barn och försöker göra allt till det allra bästa. Och vad man inte ska glömma, från den dagen den lilla blev till blir vi inte av med varann hur vi än skulle villa, vi kommer alltid att ha dendär lilla påminnelsen om den andra i form av ett barn. Vi kommer ju att få helt nya roller i förhållandet nu också, det är inte bara jag och han och respekt oss emellan utan vi måste lära oss att respektera våra nya roller och hur vi agerar i dom på samma gång som vi inte får glömma människan bakom. Vi har pratat ganska mycket om hur vi vill vara som föräldrar och om uppfostran och vi har iallafall samma grundprinciper vilket är super. Sen tror jag att marcus kan vara lite strängare som pappa än jag som mamma, men vi är båda överens om att en av dom viktigaste grundprinsiperna vi kommer ha i uppfostran är att man lyssnar och respekterar vuxna, det är nånting många barn nuförtiden inte kan har jag märkt, men enligt mej är det jätteviktigt, vill också gärna att mina barn går ut och leker istället för att sitta och spela datorspel, sen har ju just det ganska mycket att göra med vad kompisarna gör när barnet kommer upp i en högre ålder, men så länge komisarna inte ger för mycket intryck tänker jag inte uppmuntra mitt barn att spela datorspel eller tv spel, dehär vet jag inte riktigt hur marcus tycker med men jag vet att han tycker att det är viktigt med en hobby i form av idrott och kommer nog att vara ganska sträng med att det barnet valt att göra görs också, man missar inga träningar utan större orsak, dehär har han troligen fått från att han själv är uppfostrad så när det gäller hockeyn och ser nu det som positivt eftersom det endå efteråt var roligt. Jag vet att vi som säkert alla föräldrar kommer ha våra olika åsikter om uppfostran när det gäller detaljer, vi är ju själva uppfostrade på ganska olika sätt men det är ju sånt som nästan hör till, då måste vi bara lära oss att komma fram till en kompromiss så vi arbetar ihop. Nu blev det mycket funderingar :) egentligen skulle jag seja som jag många gånger sakt, nu har jag en fin pojkvän :)