trygghet

Många undrar över valet att bosätta sej såpass "långt ut" som vi, för den som inte vet bor vi typ så långt från mariehamn man bara kommer körandes på åland. För mej är det enkelt och blir bara mer och mer, det finns många svar men ett stort är att här känner jag att vi är trygga. Det händer så mycky hämskheter runt om i världen att jag skulle aldrig klara av att bo på ett större ställe eller så att jag skulle vara tvungen att vistas på folktäta platser, ja jag har faktist blivit väldigt rädd av mej, i perjoder tänker jag inte destomer på saken men så ploppar det upp en nyhet eller händer nånting och jag börjar tänka framåt på ställen jag kommer vara på och hur dom ställena bra kan vara just såna ställen det kan hända vadsomhälst på.

Ett exempel är när vi var till skansens julmarknad då alissa var baby, vi gick av tunnelbanan och där i folkmassan stod en (utländsk) man med handen i inner bröstfickan och trampade nervöst på ställe, jag sa snabbt åt marcus att nu måste vi bort härifrån, tog ena vagnen och sprang, rakt framför alla folk som gick... brukar också alltid kolla efter nödutgångar och ofta har jag en plan på vad jag gör om nånting händer fast jag vet att jag inte kan påverka. Hyttkorridorer (speciellt under bildäck) har jag fått obehag för, speciellt att gå ensam, är marcus eller ens barnen med är det lättare.

Är det såhär att bli äldre? Eller är det bara alla oroligheter som sätter sej i skallen?

Jag är inte rasist, alla har vi samma rättigheter i mina ögon, ser inte varför jag skulle ha rätt till mer bara föratt jag är född i finland. Däremot accepterar jag inte det domhär håller på med och ja, dom lägger en stämpel i pannan på en hel ras. Jag förstår att dom är uppvuxna till dehär, hjärntvättade, pressade men kan endå int förstå, nej det är inte mänskligt, jag vill tro att alla är goda innerst inne men så är det ju inte.

Jag vill heller inte seja att jag är rädd men det är jag, det tror jag alla är, mäst rädd är jag över hur världen mina barn hamnar växa upp i ser ut, inte bara terrorister som tycks växa som ogräs utan också droger som tycks har spridit sej som pesten.
Försöker tänka att risken att dö i en bilolycka eller få nån allvarlig sjukdom är mycket större, slumpen avgör och risken att man råkar vara just där just då är minimal, men nåns öde är det också.

Ibland önskar jag att det inte skulle finnas nyheter, som förr i tiden, man visste att det går löss i grannbyn men längre än det visste man inte, kanske man hörde talas om att det halvt år sen hänt nånting nånstans men inte visste man riktigt konkret var det är.

Iallafall, här hemma känner jag mej trygg, långt bort från allt, här är det vi, blir det stömavbrott eldar vi och lagar mat på vedspisen. Sku vi behöva mat tycks ju rådjuren fastna fint i mårdhundsfällan. Barnen kan leka tryggt på gården, snart tilomed själva, sku aldrig våga släppa ut dom ensamma på nångo höghusområde fast dom sku vara äldre, tvinnar så mycket konstigt folk överallt, överbeskyddande? Säkert.

Häromkvällen njöt jag så förskräckligt! En riktigt skön varm sommarkväll, marcus klippte gräs, jag rensade rabatter och hörde hur barnen sprang runt och lekte, kom springandes med fina blombuketter med maskrosor, tusensköna och vitsippor och ville lägga i mammas hår, barfota sprang dom runt i kvällssolen och njöt. En riktig bullerbykväll, såna kvällar vill jag ha många av i sommar!