Att växa som jag

Alla växer, blir äldre och förändras, iallafall dom som har tur. Ibland kan de kännas jobbigt och skrämmande ibland befriande, ibland behöver man göra stora jobbiga beslut, lämna nånting bakom sej, ibland kan man fortsätta på samma sätt men i annat spår.

Det är nu lite på ett år sen jag blev mamma för andra gången, i november blir det ett år sen jag tog tag i att verkligen själv må bra och när jag tänker tillbax, vilken skillnad! 

De alla ser är ju ytan, en mindre förpackning och det har fått mer uppmärksamhet än jag kunde tänka mej, mer kommentarer än jag nånsin kunnat tänka mej och visst är jag nöjd och stålt över det men innanför har det hänt minst lika mycky. Dendär obekväma, osäkra känslan är borta, jag kan gå med näsan i vädret och stå på mej själv, dendär Ida som sejer vad hon tycker och har åsikter, som nångong fanns där men sen av nån orsak blev nertystad är tillbax men nu med kanske lite mer genomtänkta åsikter. 

Fick häromdagen höra av en gammal arbetskompis att jag ser så nöjd och glad ut i mej själv, och det är ju presic så jag känner mej, lugn och nöjd i mej själv. 

Jag har alltid sett mej själv som positiv och har fått höra att oij om man skulle kunna få lite av dedär positiva tänkandet och visst men en del har fattats och det har varit positiva tänkandet över mej själv men det har sakta men säkert börja komma, jag vet att jag inte är perfekt, de finns ingenting som är perfekt, alla har sina brister och gör misstag, uttrycker sej klumpigt ibland eller sårar nån utan mening och det betyder inte att man är dålig, andra kan ju göra misstag och jag kan förlåta, varför skulle inte jag kunna göra och bli förlåten? Eller det allra viktigaste, jag kan nu inte bara tänka positivt över mej själv jag kan också förlåta mej själv.

En egenskap jag märkt att jag har är att jag vill alltid tro det bästa om alla, jag tror att alla gör sitt bästa just idag, det kanske inte är nära på tillräckligt bra men det är personens bästa, jag tror att alla vill den andras bästa och det bara inte ryms i mitt förstånd att det skulle finnas människor som med flit skulle villa en annan illa, dehär kan jag se som en svaghet ibland, man blir ju väldigt sårbar på det viset, men väljer faktist att se det som en styrka endå, den enda jag kan styra över är mej själv och är jag ärlig, positiv och vill mitt bästa åt andra kanske kanske det smittar? Sen vet jag ju att det finns människor som gör förfärliga saker och förstår inte riktigt varför, finns ju säkert lite olika anledningar, personen kanske själv är så söndersliten innuti att den inte kan skilja mellan rätt och fel, den kanske är under press och hot från nån högre makt eller bara psykiskt ut balas, jag är inte blåögd på det viset utan jag förstår att skydda mej själv från människor och situationer som kan såra men allt kan man inte undvika och även dom allra närmaste kan ju faktist såra och det är ju dom som gör det allra värst.

Under dehär året har jag lärt mej att tro på mej själv, jag vet att jag kan om jag bara vill, okey, det finns ju gränser, president är väl lite högt siktat men det är nu inget jag strävar efter heller :D jag kanske inte klarar det idag men klarar jag 1/20 av det jag vill kunna idag så kanske jag klarar av 2/20 imorgon. Jag har lärt mej att lägga undan alla ursäkert för att komma dit jag vill komma. Jag faller ennu också för främst sötsaker men i en helt annan utsträckning än förut, förut handlade det om halvt kilo lösgodis och en påse chips, idag handlar det om en rad fazers blå eller en glass, förut "orkade" jag inte träna, tränade 2 gånger i året, idag vet jag att bara fast en kvart med gummibandet ger en sån otrolig extra energikick, en kvart märker man inte tidsmässigt av i dygnet men energimässigt destomer, idag käns kroppen styv och trött efter en dag utan aktiv rörelse. Idag kan jag se skillnaden från förut och tänka att jag kommit långt, jag har inte kommit fram men jag har kommit väldigt väldigt långt.

Själv älskar jag den jag jag hittat och märker ju att familjen också gör det, vem sku int villa ha en lugnare, energifullare mamma och flickvän? Och samma jag är det ju faktist endå, en lite annorlunda bara. Men, ett orosmoment finns det, en osäkerhet i mej själv som förföljer mej, vad tycker alla andra då, vänner, bekanta? Kommer dom villa fortsätta umgås med den nya jagen? Den nya jag som dessutom under livets gång kommer fortsätta utväcklas och förändras? Är det bara jag som känner mej som en ny människa eller kan det vara så att dom i min närhet inte känner igen mej och då inte mer tycker om mej fast kanske andra i sin tur öppnar ögonen för mej? På samma gång som man öppnar nya portar vill man ju inte stänga gamla man tycker om! Dehär är nog nästa steg jag behöver ta itu med, nu litar jag på mej själv, nu är det dags att börja lita på att andra hålls vid min sida!