Lycka

Brukar på kvällarna då lillherrn ligger och sover på mitt bröst fundera över hur lyckligt lottade vi är som har fått en sånhän liten. Det är nog den finaste gåvan någon kan få och hur fin och värdefull den är förstår man nog först då man fått den. Önsakar verkligen alla lyckan att få gåvan! På samma gång man får lära sej hur fin den är lär man sej också att förstå hur viktig och värdefull man själv är för sina föräldrar, fast man förut visst att man är älskad har man nog inte veta hur älskad man faktist varit hela sitt liv, för man har inte veta att det finns en kärlek som kärleken för sitt barn, en kärlek som riktigt tar sjukt.

Kommer nog aldrig glömma dagen vi fick vår gåva, dedär lilla skruttet som lades på bröstet och direkt såg på mej och sa "mamma jag vill ha tisu, ja e hungri" med sitt kroppsspråk. När kroppen fylldes med så många känslor att jag inte kunde reagera på annat sätt än att seja att han är så jätteliten och envist seja imot barnmorskan som försökte intyga mej om att han inte är så jätteliten, att fundera över hur han kan vara helt som nybadad, så mjuk och ren fast han just kommit ut genom lager av alla möjliga inelvor och sen konstatera att han ser ganska rolig ut i sitt stora skinn. Alla känslor var så starka att jag kunde varken gråta eller skratta just då, konstigt bara.

Känns nog ennu också så overkligt... Vet bara att jag önskar att alla skulle få vara med om att få ett barn, den finaste gåvan. <3

Blir kanske lite tjatigt ibland här... Men skriver egentligen för att jag på det viset får utlopp för lite överlopps känslor, genom att skriva ner dom får jag dom lixom lite upprätta.