När jag tänker efter vad dehär att bli mamma har ändrat på mej mäst på är det nog hur jag ser på mitt jobb, konstigt, men så är det nog. De har blivit svårare, men jag tror det gör mej till en bättre vårdare och om det finns människor jag ser upp till är det riktigt duktiga vårdare, en sån kan man bara bli med många års erfarenhet och talang, jag hoppas jag nångong kan komma dit.
Vi kan väl börja att seja att jag mycky pratar om min yrkesidentitet just där jag jobbar nu, alltså ett serviceboende. för den som inte vet vad serviceboende är har vi alltså alla åldrar som inte klarar av att bo hemma men inte behöver ha sjuksköterska och läkare på plats dygnet runt, vilket innebär att en stor del är pensionerade.
När jag tänker på mina arbetsuppgifter som närvårdare ser jag egentligen 2 1/2 del. Del 1 är grundvården del 2 det sociala och psykiska och dendär lilla halva delen det medicinska.
Grundvården är ju självklart viktig, alla skall få mat i magen, få se representabla ut med rena kläder, kammat hår, få tänderna borstade, bli tvättade, få gå på toan och allt dedär som man behöver för att överleva och må bra på det stadiet, dehär är endå bara det första stadiet, sköter jag bara dehär har jag bara gjort halva jobbet, den andra delen är allt där runt omkring, det som verkligen gör att den boende kan känna sej behövd och lite glömma bort allt älende, jag vill försöka se dendär människan som funnits före alla sjukdomar och handikapp kom, den människan som finns där inne ennu också.
Nånting så enkelt som att sätta sej ner brevi och bara fråga hur dagen har gått, om personen sovit gått, helt enkelt bara visa att man har tid för personen och verkligen vill veta hur det är, ibland får man höra hur dåligt allt är och det bara öser ut, men då har personen säkert suttit och mått dåligt och jag hoppas att det då hjälper att få seja det högt och ibland får man höra nån historia som man bara får nicka åt och seja men oij dedär låter ju intressant på samma gång som man vet att den 90 åriga tanten knappast varit och simma med sin 4 åriga son, som exempel. Att inte göra allt för den boende tycker jag också är viktigt, man får väl läsa av lite, vad gör mer nytta än skada, ofta har gamla med sina krämpor ganska dåligt självförtoende, dom tror inte att dom kan men när dom sen märker att jag kan ju gör det mycket. Eller varför inte fråga av någon att snälla kan du hjälpa med dehär, för en människa som hela livet hjälpt och fixat och pysslat är det nog deprimerande att inte vara till nytta, en gång har jag tillockmed haft en tant och diska kvällsdisken förhand, för hon frågade om hon kan hjälpa, istället för att seja nej vi har ju diskmaskin fick hon hjälpa, senare sa hon att jaa int tycker ja väl om att diska men ja ville ju hjälpa, tanten sken iallafall upp den kvällen av känslan av att få vara till nytta. Iallafall, svårt att sätta till ord allt men för mej handlar det om att se människan, försöka få en hemtrevlig känsla i nånting som aldrig kommer bli deras hem, för många betyder ordet hem barndomshemmet dom vuxit upp i, ett hus eller miljö som inte finns mer, att vara naturlig och hitta dendär tiden att göra nånting så den boende känner sej sedd och behövd för den den är påriktigt bakom sjukdomarna och allt den inte kan är viktigt. fast personen påriktigt faktist inte kan fysiskt göra kan den ju faktist bara sitta med och t.ex. baka, vara sällskap.
Sen det medisinska ser jag inte helt som min del, visst ska vi väl kunna grunderna så vi vet vad dom får för mediciner och har för sjukdomar för att kunna vårda dom på rätt sätt men jag vill hellre konsentrera mej på att se personen bakom sjukdomarna och medicinerna sålänge jag endå kan agera vid nån slags anfall.
Det absolut svåraste i mitt jobb ser ja att bemöta människor som blivit sjuka för tidigt, inte i för tidig ålder men att personen känner att livet är på hälft, att man inte gjort allt man skulle ha villa hinna med och personen nu inser att det blir aldrig till nånting med domdär planerna, att bemöta människan med den ångesten före den lagt sej till ro med verkligheten är svårt och hälst skulle jag bara villa blunda och gå förbi, men det går ju inte.
Det absolut bästa med mitt jobb är allt man själv får ut av det, på samma sätt som jag vill få dom att känna sej behövda får dom mej att känna mej behövd. Dessutom kan man få höra såna härliga historier, allt från första kärlekar, krig, ungdom, barndom, eleka lärarinnor, dans, hur man rymmit hemifrån och tjuvrökt och tjuvdruckit och sen fått skyllor. Domhär människorna i gamla sjuka förpackningar är faktist som vem somhälst av oss yngre friskare bara med lite mer erfarenhet.
vet inte om nån fick nån klarhet i denhär texten men hoppas det och att den förstås rätt dessutom :)
Ni får gärna kommamed kommentarer över hur ni ser på närvårdaryrket.
